Vad ska jag skriva? Världen överväldigar mig. Jag tänkte jag skulle skriva dagbok härifrån, försöka förklara för mig själv, för andra, något litet om vad det är som händer, om vad jag tror händer, om rädslan och om hoppet. Men händelserna överväldigar mig. I natt bråkade katterna utanför vårt fönster. Något slags konfrontation, och sedan, bara en ensam katt kvar som skrek. Skriken kom stötvis, under vad som kändes som en evighet. Jag vet inte varför den skrek, om det var ett skrik av varning till andra katter eller om den skrek av förtvivlan eller smärta. Men skriket var så likt ett mänskligt spädbarns att jag var tvungen att gå till fönstret och försäkra mig om att det verkligen var en katts. Att det inte var ett barn, lämnat i en påse och utlämnat till råttorna.
Jag ser nyheterna från Christchurch i Nya Zeeland, om de närmare 50-talet dödade i vad som i svenskspråkiga medier kallas för ”moskédåd”. För det vet vi ju, det har vi redan fått bekräftat av våra domstolar, att våldsdåd med rasistiska motiv inte benämns eller hanteras som terrorism. Terrorism riktar sig mot folket. Och muslimer, förstår vi, är inte en del av detta folk.
Här, i Brasilien, debatterar landet ivrigt veckans skolmassaker i Suzano, delstaten São Paulo. Skjutningen var planerad och genomförd utifrån välbekant US-amerikanskt manus. Den följande kartläggningen av förövarnas nätaktivitet har visat att de var inspirerade av en före detta student på mitt universitet här, Universidade de Brasília. Marcelo Valle sitter i fängelse för en mängd brott med rasistiska och sexistiska motiv, bland annat för att för några år sedan ha planerat en massiv massaker på campus.
Han lyckades inte genomföra den planen, men hans exempel fortsätter att sprida död även om han själv sitter bakom galler. Den politiska höger som så gärna i gällt tonläge talar om nationen och suveräniteten, visar i sina reaktioner trohet till Trumps exempel. Svaret på hur massakrer som den i Suzano ska förhindras i framtiden: Liberalisera vapenlagarna! Beväpna lärarna!
Jag ville skriva om hur Bolsonars anhängare missbrukar utropstecken. Hur varje mening följs av ett utropstecken, ett uppskruvat tonläge som bryskt hugger av varje försök att formulera en bisats, en precisering, en nyansering. Jag ville fortsätta skriva om hur leken blivit subversiv i detta land som alltid berömt sig av sin lek. Om hur skådespelaren José de Abreu, inspirerad av Juan Guaidó segervissa utropade av sig själv till president utan val i Venezuela, också utropade sig till president över republiken Brasilien. Högtidligt drog på sig presidentbandet och började, likt den verklige presidenten, att twittra.
Att den sittande presidenten, som det skämt han är, inte klarar av att skämtas med, är kanske mer än något ett tecken på hur den politiska liberalismen (men inte den ekonomiska!) marginaliserats från det politiska landskapet och ersatts av en aggressiv auktoritarianism. Till skillnad från liberalismen, som införlivar och kommodifierar varje kritik i sig själv som del av sin egen ”frihet”, klarar auktoritarianismen inte av att drivas med. Presidentfamiljens aggressiva reaktion på de Abreus lekfulla teater visar hur satiren här har återfått sin kraft. På fullaste allvar hotar Bolsonaro, på twitter, den välkände skådespelaren med rättslig process.
Presidente autoproclamado José de Abreu låter sig inte bekomma. I kraft av sin autoproklomation instiftar han, dagen före årsdagen av mordet på Marielle Franco, o dia nacional da coincidência, ”sammanträffandets dag”, under hashtagen #OAssasinoMoraAoLado.
För det var där, ao lado, bredvid, granne, på samma luxuösa Rio-adress som presidenten själv, som han bodde, en av de gripna för mordet på Marielle Franco och hennes chaufför. En av dem som gjorde det smutsiga värvet, som höll i vapnet. Inte minns jag min granne, säger presidenten. Det är inte gott att minnas allt och alla.
14 mars, på årsdagen av mordet, höll Marielles parti PSOL tillsammans med andra vänsterpartier en minnesceremoni i en av kongresshusets salar. Tio minuter in i ceremonin stegade åtta manliga kongressledamöter in i salen. Leende ställde de sig blott några meter från de andra politikerna med ironiska skyltar som krävde fängelse för den som vanvårdar djur och högtalare som spelade upp hundskall. En talade bild för det politiska språket i Brasilien idag. För oanständigheten finns längre ingen nedre gräns.
Det finns de som säger att Marielle, postumt, kommer att bli den som fäller Bolsonaro. För hur arroganta han, hans söner och hans partikamrater än är; de många sammanträffandena och kopplingarna mellan familjen Bolsonaro och de huvudmisstänkta för själva utförandet av mordet är besvärande. Dessutom, inom regeringen pågår slitningar som satt Bolsonaros ideologiske guru, Olavo de Carvalho, på direkt kollisionskurs med vissa av ministrarna. De besvärande omständigheterna kring Marielles död kan bli den kil som får konstellationen att spricka.
Men om Bolsonaro faller, då är det hans vice, Hamilton Mourão, som tar över. Och en av de mest skrämmande sakerna med det brasilianska politiska läget just nu, är att Bolsonaros vulgaritet för många fått en person som Mourão att framstå som statsmannamässigt rimlig. Om Bolsonaro faller, har Brasilien för första gången sedan återdemokratiseringen på 1980-talet en general på presidentposten.
