För 55 år sedan idag inledde militären den kupp som avsatte president Jango eller, som han egentligen hette, João Goulart. Det som skedde den 31 mars 1964 var början på en drygt två decennier lång period av censur, undantagstillstånd och politiska försvinnanden sanktionerade från högsta ort. För vissa förblir det den ärorika revolution som frälste landet från den röda faran. Fram till 2010 var datumet inskrivet i militärmaktens officiella kalender, och högtidlighölls varje år.
Kampen om nuet förs också som en kamp om det förflutna. På en betongvägg på marknadsplatsen invid TV-tornet i centrala Brasilia står ett spraymålat budskap: 1964 nunca mais, ”1964 aldrig mer”. På sociala medier sprids i dagarna hundratals berättelser, levda och ärvda minnen av förföljelse under diktaturen, en påminnelse om de oläkta såren, de illa läkta ärren och behovet av fortsatta kamp. För i förra veckan förklarade den sittande presidenten att den 31 mars åter ska börja firas.
Högtidlighållandet av årsdagen har förvisso aldrig helt upphört. I Clube Militar, en militär sammanslutning på yttersta högerkanten, har man fortsatt fira ”revolutionen” varje år. Men idag har det som förut var den extrema högern, makten i själva presidentpalatset. Vilken är relationen mellan demokratins form och dess innehåll? I den brasilianska utgåvan av El País frågar sig författaren Eliane Brum om det är möjligt för Brasilien att officiellt fira minnet av tortyren och likväl fortsätta att kallas för demokrati. Hennes svar är: Nej, det är omöjligt.
Jag går tillbaka till en annan text Eliane Brum skrev för exakt fem år sedan, en text om skövlingarna i Amazonas under arbetarpartiets förra president Dilma Rousseff. Då, 2014, påpekade Brum paradoxen i hur en före detta gerillamedlem, en person som själv fängslats och torterats av den dåvarande militärregimen, under demokratin nu drev en utvecklingsmodell direkt nedärvd från diktaturens dagar.
Militärregimens mest talrika offer var de urfolk som saknade röst i den vita världen, men som stod i vägen för diktaturens storskaliga moderniseringsprojekt i norr. Eliane Brum var långt ifrån ensam om att se parallellerna mellan detta moderniseringsprojekt och den hårdföra politik för ”utveckling” Rousseff drev i Amazonas; storskaliga dammprojekt, koncessioner till multinationella bolag, vägran att lyssna på lokalbefolkningen. Dilma, som själv varit ett av diktaturens offer, visade sig likväl stum inför dessa människors öden.
Det som gör Brums text från 2014 så skrämmande att åter läsa idag, är hur tydlig accelerationen mot den politiska avgrunden blir. Då, 2014, var det många nog som kritiserade de antidemokratiska tendenserna i regeringen Dilmas dekretpolitik rörande Amazonas. Ändå var det en ljum vind bredvid den auktoritära karaktären hos den regim som idag har tagit hennes plats i Palácio do planalto. 2014 upptogs presidentstolen av någon som på det egna skinnet känt de militära bödlarnas tortyr. 2019 upptas den av någon som oreserverat hyllar just denna tortyr.
Samma år som Eliane Brum skrev om militariseringen av Amazonas, skulle den nationella sanningskommission som Dilma själv tillsatt, överlämna sin slutliga rapport över brott mot de mänskliga rättigheterna begångna under diktaturåren. Ett och ett halvt år senare föll Dilma i en farsartad riksrättsprocess: under skenet av att vilja bekämpa korruptionen drev de allra mest korrumperade politikerna fram en misstroendeförklaring mot den president som var en av få politiker på toppnivå mot vilken inga direkta korruptionsmisstankar fanns. Den dåvarande kongressledamoten, numera presidenten, Jair Bolsonaro tillägnade i ett uppmärksammat tal sin röst mot Dilma minnet av överste Carlos Alberto Brilhante Ustra. Ustra var under diktaturens blyår, anos de chumbo, chef för det fruktade DOI-CODI som ansvarade för tortyren av politiska fångar.
Jag växte upp i Sverige, långt ifrån DOI-CODI:s tortyranläggningar och i en anda av förnekelse. Som barn började jag läsa böcker om Brasilien jag hittade både hemma och i skolbiblioteket. När jag förfärad över vad böckerna berättade frågade hemma, fick jag veta att det som stod i dem – rapportböcker som Tomas Gerholms och Irene Matthis Fallet Brasilien, och Birgitta Eks Slavarnas barn, var osant. Brasilien hade inte politiska fångar. I Brasilien förekom inte tortyr. För Brasilien var, det måste jag förstå, inte alls som Chile.
Ännu för några år sedan kunde jag fortfarande höra denna specifika form av förnekelse jag minns från min barndom upprepas i Brasilien. Visst hade både Chile och Argentina varit diktaturer, men Brasilien var annorlunda. Jodå, nog var det militärer vid makten också här, men de var alls inte som de chilenska militärerna. Här var det inte en riktig ditadura. Snarare var det en “ditabranda”; ett ”mjukt” styre.
Idag är det som om till och med förnekelsen blivit otidsenlig. Istället – öppna hyllningar av våldet, tortyren, de politiska morden. Som Jair Bolsonaro själv uttrycker det: Felet militärerna gjorde var att de inte dödade fler, de borde dödat minst 30 000.
Ett demokratiskt system kan, om det skall kunna kallas demokratiskt, aldrig skiljas från sitt innehåll. Därför har Eliane Brum rätt. Presidentens anhängare tycker om att påminna om att Bolsonaro sitter där han sitter på grund av 58 miljoner röster. Men en president som öppet hyllar en militärdiktaturs metoder och vars politiska retorik tar formen av hot från diktaturens dagar, kommer aldrig att kunna vara en demokratisk president. Oavsett hur många röster han får.
