”Minitrue” var i Orwells dystopiska fantasi 1984 namnet på ministeriet för propaganda, historierevisionism, kultur och underhållning. Det skulle också kunna vara namnet på hela den Brasilianska regeringen. Här finns alla komponenter: propagandan, historierevisionismen, underhållningen … kultur? Tja, man kan inte få allt. Historien, sa Marx, upprepar sig. Första gången inträffar den som tragedi, andra gången som fars. Och föreställningen bara fortsätter och fortsätter och fortsätter. Det är som att träda in i ett spegelhus av förvridna ytor. Inte gott att veta vad som kommer att reflekteras och i vilken form. Inte gott att hålla sjösjukan borta.
Minitrue, ja. Men vad Orwell inte kunnat föreställa sig var vad sociala medier skulle komma att betyda för de processer av meningens deflation han så skickligt beskriver. Till skillnad från Orwells undersåtar; vi behöver ingen Storebror som i detalj toppstyr det propagandistiska spektaklet.
Filosofen Márcia Sá Cavalcante Schuback skriver:
Recent Brazilian elections staged anew for the world the spectacle of the deflation of meaning. Meaning deflates by means of a very quick circulation of meanings, rendered possible by social media, WhatsApp and Twitter, which are widely used in Brazil. Because meaning builds up through strategies of approximation, association, agglutination, and phonetic glissando, the quicker these strategies are performed, the more absurd the combinations that emerge from them. Hence, seeing that National Socialism is what defines Nazism, repeating fast and several times “National Socialism is Nazism”, leads one to say with ease ‘Socialism is Nazism’. And, because socialism is also easily confused with communism, it is not difficult to arrive to the conclusion that “Communism is Nazism”, which is a completely distorted historical statement that circulated broadly during the electoral campaign in Brazil.
Den gången, under valkampanjen, gick det så långt att tyska ambassaden i Brasília reagerade, och fann sig nödgad att särskilt förklara nazismens ideologiska bakgrund för brasilianarna. Att nazismen skulle vara vänster, konstaterade den tyska ambassadören, är ”totala dumheter”. En fyndig brasiliansk facebookare föreslog att den som inte lät sig övertygas av tyskarna, kunde ta med sig en röd fana på valfritt nynazistiskt möte var som helst i världen och sjunga Bella Ciao. Om du har några tänder kvar sen kan du komma och berätta för oss, skrev hon.
Men de brasilianska historierevisionisterna ger sig inte för en sådan bagatell. Myndigt förklarade i dagarna utrikesministern att nazism och fascismen kommer vänsterifrån. Och från Israel, där han befann sig på statsbesök, ropade presidenten entusiastiskt bara timmar efter en visit på Förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem: Ja, det är de, det är de! (Liksom sina anhängare missbrukar även presidenten utropstecken.)
(Och när nu fascismen påstås vara ett vänsterfenomen, låt oss dra oss till minnes den valkampanjens höst, eller vår för att vara mer precis, för i större delen av Brasilien och framför allt där makten finns var det ju vår, så okej då, låt oss säga årstid, låt oss dra oss till minnes den årstid vid vilken brasilianska polispatruller gjorde razzior på flera universitet runt om i landet och beslagtog antifascistiskt material eftersom antifascism börjat betraktas som inte bara ett politiskt ställningstagande för demokrati, utan också som ett politiskt ställningstagande till vänster och därtill ett direkt stöd för Bolsonaros motkandidat Haddad, vilket, enligt flera valdomstolar i landet, skulle innebära ett för universitetet otillåtet ställningstagande för Arbetarpartiet som alltså enligt dem i vars intresse razziorna skedde är att betrakta som fascistiskt … sannerligen, det är inte lätt att navigera dessa vågor utan att bli sjösjuk. Brasilien är, som någon uttryckte det, ingenting för nybörjare.)
the quicker these strategies are performed, the more absurd the combinations that emerge from them …
Presidenten som missbrukar utropstecken befann sig alltså på statsbesök i Israel för att lova sin vänskap till detta krigande land som har en alldeles särskild funktion i den eskatologiska världsbild som presidenten anslöt sig till när att för några år sedan lämnade katolicismen och lät döpa sig i Jordanfloden som en alldeles särskilt vapenglad pånyttfödd kristen. Och i Israel förklarade han nu för vemhelst som ville höra: Det är klart nazismen är en vänsterideologi!Det heter ju till och med Nationalsocialism! Hör ni? Hör ni?
Och tanken, så absurd den är, är måhända ändå inte helt främmande i ett Israel där premiärminister Bibi ägnar allt mer energi åt att relativisera självaste Hitlers roll i formulerandet av den slutgiltiga lösningen. För nog gör nazismens mest fasansfulla konskevenser betydligt mer politisk nytta för Bibi, om skulden för dem kan läggas på araberna. Och om nazismen är arabisk ... varför inte också vänster? Det säger ju sig självt: Arab, kommunist och nazist i ett – den perfekta fienden.
Israel är dock mer än Bibi, och Förintelsen är framför allt oändligt mycket mer än historiska manipulationer. För Yad Vashem, som faktiskt arbetar med att upprätthålla minnet av miljontals mördade judar, torde det finns gränser för i vilket bruk man ta dessa historiens öppna sår. Institutionen själv är mycket tydlig med att nazismen var en rörelse som växte ur den yttersta högern, och att om detta råder det bred historisk konsensus. Men skam den som ger sig. Som en trogen väpnare ryckte utrikesministern ut för sin president. Utrikesministern, denne korsriddarromantiker som också låtit oss veta att klimatkrisen är en kulturmarxistisk konspiration. Vi måste läsa historien från ett lite djupare perspektiv, förklarade han på frågan om hur han ställde sig till museets solklara klassificering.
… the quicker these strategies …
Så låt oss blixtsnabbt och riktigt många gånger säga: nationalsocialismärnazismnationalsocialismärnazismnationalsocialismärnazismsocialismärnazismsocialismärnazismsocialismärnazism …
Och att Yad Vashem i Jerusalem näppeligen låter sig övertygas av dessa banala ordkonster, vad spelar det för roll när nu ”Mito” och ”Bibi” lovar att stå varandra bi som de bästaste av vänner? Allt medan senator Flávio, den av sönerna i Bolsonaroklanen som följde med pappa till Israel, uppvisade nya höjder i diplomatiskt finlir genom att offentligt på Facebook, med både versaler och flera utropstecken, önska Hamas att de må spränga sig själva i luften.
Mot meningens deflation, söker Márcia Sá Cavalcante Schuback mobilisera poesin; dess arbete med ordens mångtydighet, dess sätt att tvinga oss – om vi tar den på allvar – att lyssna. Hon skriver:
When all meanings are perverted, converted, inverted, reverted, meaning anything whatsoever and nothing at the same time, there is more than a need for listening to the saying of words. There is an urgency to listen to the accents of the saying of the world itself as an act of renewing existence in a world that seems less and less able to resist the collapse of its meaning.
Jag såg mig länge som poetiskt illitterat, poesi som någonting jag helt enkelt saknade kapacitet att förstå. Det var medan jag ännu ammade mitt barn som jag började läsa poesi på allvar. Poesin blev en väg tillbaka in i läsandet under en period när utmattningen var konstant, men när det alltid gick att läsa i alla fall en dikt. Och plötsligt, som ett mirakel, började poesin dra in mig och ge mig mening jag inte visste fanns. Jag blev allt hungrigare efter ordens sparsmakadhet, efter detta att kunna känna varje ord och varje bokstavs smak i munnen och i hjärtat.
Då tänkte jag att poesin kom till mig just då för att jag var skyddslös, vilket också innebar en förlust av de blockeringar som vuxit ur dåligt självförtroende inför ett visst slags språk, ett visst slags estetik. Nu tänker jag att min hunger var lika mycket politisk som personlig. Att ett akut behov av att lyssna började vakna hos mig, och att det var mer en tillfällighet att det råkade sammanfall med att vara bebisförälder. Att det handlade om ett begär som mer än något var ett ännu inte artikulerat motstånd mot meningens kollaps i denna tilltagande morbida fars.