I Margaret Atwoods The Handmaids Tale är det kontantlösa samhället det som möjliggör kvinnornas totala underkastelse. När möjligheten att betala är knuten till det personliga kortet – och bara till det – kan regimen på en och samma dag förbjuda kvinnor att lönearbeta och frysa alla deras tillgångar. Det är noga uträknat; hade yrkesförbudet inte sammanfallit med att betalkorten blev oanvändbara hade man riskerat en massflykt av kvinnor.
The Handmades Tale är en fantastisk saga om ett framtida samhälle där kvinnorna reducerats till slavar och där en perverterad variant på ”renhet” är styrande ideologisk princip. I boken – som lanserades stort som TV-serie för ett par år sedan – är det på sätt och vis berättarjagets återblickar på en tid innan etablerandet av republiken Gilead som är det mest intressanta. För de skildrar ett samhälle där gränserna för det möjliga successivt förskjuts. Och de gör det genom hänvisningar till säkerhetshot som gärna vilar på gränsen mellan det verkliga och det inbillade.
Därför är republiken Gilead, i allt sitt vansinne, fortsatt relevant som poetisk varning och som påminnelse om att det möjligas landskap är i ständig förändring. Hur många gånger har vi inte, de senaste åren, yrvaket konstaterat att det vi för några år sedan inte hade bedömt som politiskt möjligt, nu blivit del av det rådande?
I Brasilien har det gått så långt att samtiden blivit svår att tro på. En del av landet jublar. En annan nyper sig i armen och hoppas på att snart vakna ur mardrömmen.
Kring 8 mars, internationella kvinnodagen, blir det åter tydligt. Två dagar före internationella kvinnodagen meddelar presidenten att hälsoministeriets utbildningsmaterial om sex och samlevnad för flickor ska revideras. I väntan på den nya versionen rekommenderas föräldrar att riva ut ”olämpliga” sidor. För att ingen ska tvivla, preciserar presidenten vilka sidor som är så pass stötande att unga flickors ögon bör skonas från dem – bland annat handlar det om tecknade bilder på hur en kondom används, samt skisser av det kvinnliga könsorganet och medföljande råd om intimhygien. Scenen där presidenten, flankerad av två generaler, håller upp tekniska bilder av en kondom som träs på penis, hade varit skrattretande om det inte varit så förtvivlat allvarligt. Vid sidan av den nog så brännande frågan om sexuellt överförbara sjukdomar; i Brasilien är en av de vanligaste dödsorsakerna för kvinnor i fertil ålder komplikationer efter illegala aborter.
Den 8:e mars medverkar sedan presidenten i en ceremoni i presidentpalatset för att högtidlighålla kvinnodagen. På fullaste allvar presenterar han sin regering – bestående av tjugo män och två kvinnor – som den första regering någonsin där det råder balans mellan manliga och kvinnliga ministrar, eftersom ”var och en av dessa två kvinnor är värda tio män”. För den som vill veta, passar han på att tillägga att kvinnan skapats från mannens revben.
Samma dag läser jag i den brasilianska utgåvan av El Pais ett omfattande reportage om den unge juridikstudenten Vincius Serras flera timmar långa misshandel av och mordförsök på landskapsarkitekten Elaine Caparroz i hennes hem i Rio de Janeiro. Fallet har fått stor medial uppmärksamhet, och artikeln bygger på intervjuer med offret, med grannar som kom till hennes hjälp, med säkerhetsvakter och med polis som tjänstgjorde vid gripandet. Det mycket detaljerade reportaget är bland det värsta jag läst, och jag måste flera gånger ta paus under läsningen. Att just detta fall uppmärksammas så stort har dels med dess osedvanliga grymhet att göra, men också med både offrets och framför allt förövarens klassbakgrund; den senare, en ung man med framtiden för sig, juridikstudent, en cidadão do bem, ”god medborgare” – för att nu använda ett uttryck populärt hos regeringsanhängare.
Men här finns också någonting mer. För just våld mot kvinnor har börjat uppmärksammas allt mer i Brasilien. Och det behövs. Landet toppar den internationella ligan vad gäller våld mot och mord på kvinnor. Att vara kvinna är inte ofarligt någonstans. Här är det farligare än på många andra platser.
Kvinnoministern och tillika frikyrkopastorskan Damares Alves har svar på varför det ser ut som det gör. Samma dag som presidenten förklarade att kvinnan kommer från mannens revben, offentliggjorde Damares Alves och justitieministern Sergio Moro ett samarbete för att åtgärda kvinnovåld. Vad detta samarbete ska bestå i har inte förtydligats i detalj, utöver sådant som ökad användning av fotboja och vissa ”utbildande insatser”. De senare inkluderar, enligt kvinnoministern, att ”lära pojkar att ge blommor och att öppna bildörren för kvinnor”. Våldets orsak, får vi veta, ligger i hur vissa ideologier – läs feminismen – lärt ”våra pojkar” att flickor och pojkar är lika. Därför tror pojkar att flickor också kan ta stryk.
Vinicius Serra uppträdde som den exemplariske gentlemannen fram till den punkt när han med brutalt våld satte igång att förstöra såväl Elaine Caparroz ansikte som hennes skelett och inre organ. Av allt att döma var ett djupt förakt för fysisk svaghet del av det som närde hans aggressivitet. Men för kvinnoministern är det feminismen som bär ansvar för vad Caparroz utsattes för.
The Handmaids Tale skildrar inte bara männen som förtryckare. Boken skildrar också kvinnor som villiga kollaboratörer. Som kvinna, hade Damares Alves aldrig fått bli minister i republiken Gilead. Men med största säkerhet hade hon blivit en alldeles utmärkt Aunt.
Damares Alves, kvinnoministern som skyller våld mot kvinnor på feminismen och tycker pojkar ska lära sig ge flickorna blommor.