Mamma gick fram till en av damerna som satt i allrummet på korttidsboendet, böjde sig ned mot henne och sa med ett ansikte som strålade: Min dotter är här och besöker mig! Damen nickade och log, men jag tror inte hon förstod ett ord. Mamma pratade på portugisiska. Den gången mindes hon ännu vem jag var, kanske att hon också mindes min dotter, sitt barnbarn. Men svenskan hade redan börjat lämna henne. På sätt och vis slutade hon sina dagar som just den bild hon ägnat så mycket energi åt att distansera sig ifrån: invandrarkvinnan som efter decennier i Sverige ändå inte talar svenska.

Måndag morgon och jag säger ett hastigt hejdå till fostersonen. Han cyklar iväg till äldreboendet. Precis som han gjorde igår, precis som han gjorde i förrgår. Jag har aldrig själv jobbat inom omsorgen. Men tiden min mor levde och dog på ett särskilt boende – tiden när hon först förlorade svenskan och sedan allt sitt talade språk, sedan förmågan att gå, sedan förmågan att lyfta skeden till munnen – gav mig en fördjupad respekt för dem som jobbar i omsorgen. När jag ser sonen cykla iväg till boendet tänker jag på min mor.

Den stavelse jag tycker bäst om på persiska är حا. Eller så kanske det är جا ,خا eller چا. Så lika varandra, kommer jag någonsin att lära mig skilja dem åt utan att behöva tänka en lång stund? Ställ omedelbart före alef, och bokstaven خ, ح, ج eller چ blir en svan som simmar på papperets vatten. Prickarna är nykläckta ungar, jag föreställer mig dem med grått luddigt fjun, små svarta näbbar. Skriver jag خا har en av svanens ungar krupit upp att vila på dess rygg. Mina självstudier går trögt. I fåglar som simmar på vatten försöker jag lära mig att se en ordbild.