Amanda, det händer att saknaden kommer till mig som ett slag i magen. Det har gått lite mer än tio år sedan du dog. Jag har fortfarande inte gått med på det. Jag kommer nog aldrig att gå med på det. Det är så mycket jag hade velat tala med dig om. Om vad som händer eller inte händer när en beväpnad och kevlarbepansrad man träder in i den första tunnelbanevagnen reserverad för kvinnor och fysiskt funktionshindrade, och ställer sig bredbent med ryggen täckt av den stängda dörren. Är jag den enda som i situationen pressar ner den blandning av oro och ilska som stiger i mig? Vem tror han att han är, som går in i vår vagn? Vi, systrar i vagnen, fortsätter att titta tomt framför oss medan vi väntar på att nå fram till våra destinationer.
Jag vet inte om den beväpnade mannen är militär, polis eller säkerhetsvakt. Jag känner inte igen vapnet på hans uniform. När vagnen når ändhållplatsen går han av sist av alla. Gör sig vinn om att inte blotta ryggen för någon.
Amanda, det är så mycket jag hade velat berätta. Om hur hundarna i Brasilia växer, om hur allt fler barn drar på sig militära uniformer för att gå till skolan, och om hur den ekonomiska recessionen och arbetslösheten har förvandlat bussterminalen till en de informella handlarnas marknad, där kryssandet mellan dukar på stengolvet blivit en övning i fotprecision. Det är så mycket jag hade velat fråga dig om i dessa tider av nunca mais, tider av jämförelser mellan nuet och 1964, tider av rädsla för en diktatur på väg tillbaka genom demokratins bakdörr.
En gång berättade du för mig att när ni på 1970-talet flydde till Brasilien från Argentina, från en militärdiktatur till en annan, förvånades ni över hur frispråkig den tryckta pressen i Brasilien var. Det var visserligen ett par år efter det som brukar kallas anos de chumbo, ”åren av bly”, diktaturens allra hårdaste period mellan 1968 och 1974. Men det var likväl en militär regim. Men, sade du, så småningom skulle ni förstå att den hårda censuren utövades på radio, det medium som var tillgängligt för alla och envar. Allra viktigast, tillgängligt också för den vars läskunnighet inte räckte för att tyda en dagstidning.
Så har det alltid varit i Brasilien, de skilda världarna. Det var vad jag försökte förklara för vänner i Sverige som förbluffades över valresultatet; det här är ett land där röster, i vissa valkretsar, köps för bensindunkar. Det här är ett land där det på många håll är pastorn eller den lokale jordherren som dikterar vem du röstar på. Det här är ett land som förblir kolonialt. Över 400 namngivna dissidenter mördades och försvann under militärdiktaturen. Militärstyrets apologeter gillar att framhålla hur få offren var (som om det skulle göra dem mindre allvarliga) i jämförelse med offren för grannländernas militärregimer. Men de flesta offrens namn skrevs aldrig in i böckerna. De mest omfattande morden, de som räknas i många tusen, skedde i skogarna och på landsbygden – bland urfolk och fattiga småbönder. Och där, där har våldet aldrig upphört.
Jag skulle vilja fråga dig om hur du upplevde militärens närvaro då, på 1970-talet. Jag vet inte hur adekvat den är, minnesbilden jag har från min egen barndom, av pojksoldater med automatkarbiner i snabbköpen. ”De är som poliserna hemma”, sa min mor när jag frågade henne. Det är vad apologeterna säger nu också, när militären ges allt fler polisiära uppgifter. De håller ordning. Säkerhet. I alla fall för vissa. Andra bör iaktta stor försiktighet. Som den familj i Rio som var på väg till en familjebjudning för att fira en barnafödelse, men passerade en militärpostering. Deras bil misstogs för en rånarbil (den var av samma färg och märke), de själva misstogs för rånare (de var av samma färg som rånare förväntas ha) och militären besköt dem med över åttio skott. En familjefar som dog, en hustru och mor som blev änka, ett barn lika gammalt som min dotter som vid sidan av förlusten och traumat också fått lära sig detta: du är, om du är svart, aldrig säker.
Och en justitieminister, som när han efter flera dagar slutligen kommenterar den brutala insatsen, säger: ”det är sådant som kan hända”.
Jag hade velat prata med dig om musiken och poesin. Om hur poeterna och musikerna när den politiska vänstern är fortsatt oförmögen att finna ett språk, väver drömmar av sorg, motstånd och andra framtider. Jag hade velat kunna låta dig lyssna till Samba da Utopia:
Se acontecer afinal / de entrar em nosso quintal / a palavra tirania / pegue o tambor e o ganzá / vamos pra rua gritar / a palavra utopia
Amanda, när jag gav min dotter ditt namn kunde jag börja förknippa det med mer än sorg. Det blev svaret på en längtan. Det blev liv. Men saknaden fortsätter att ibland komma, som ett slag i magen. Med emfas brukar min dotter säga att hon har träffat dig. Att det var på Raspen, när hon var liten och att ditt hår var vitt. När jag förut sa till henne att så kunde det inte vara, för du dog innan hon föddes, blev hon arg på mig för att jag ljög. Nu säger hon istället att det var din ande hon träffade.
Hon går i skolan här, och hennes skola har inte militariserats. Regeringen riktar i första hand in sig på de äldre årskurserna och de fattiga klasserna. Nyligen tillsatte man en arbetsgrupp för att påskynda militariseringen i det federala distriktet, årskurs 6–9 och gymnasiet. Med särskilt fokus på det som i Sverige skulle kallas för ”utanförskapsområden”. Det är en gammal taktik, att neutraslisera de farliga klasserna genom att göra dem till del av disciplineringsapparaten. Sen du dog, har vi också i Sverige fått en ny politisk vokabulär, en som skissar nya kartor, nya geografier. Amanda, allt detta, jag hade så innerligt gärna velat kunna tala med dig om det.