Av någon outgrundlig anledning tillbringade jag som barn en hel del tid med att samla patronhylsor på skjutfält. Hylsorna blev bägare och vaser till leksaksdjuren och dockskåpet. Kanske var det därför jag nu genast kände igen den där den låg på marken: En söndersprängd patronhylsa av grövre kaliber, halvt nedgrävd i den röda jorden. Jag hittade den på gräsplanen vid justitiedepartementet, alldeles intill skylten som anger departementets namn. När hamnade hylsan här? När avfyrades detta vapen? Och mot vem?
En stund senare sprang jag på M i vimlet. Han var där för att filma, arbetade med en dokumentär om en av dem som i decennier levt och verkat i de koloniala kontaktzonerna i norr. När jag visade honom hylsan fnös han. ”Det här justitiedepartementet har inget av justicia i sig”, sa han. Runt omkring oss marscherade, skanderade, dansade, sjöng eller bara hängde indigena från hela Brasilien. Det var sista dagen på Acampamento Terra Livre, den årliga aprilmobiliseringen av urfolk som har sitt centrum i Brasilia, i flygplanets cockpit, vanligtvis på den stora gräsplanen framför maktens hus. Evenemanget avslutade med en gående demonstration som bland annat gick till justitiedepartementet.
Det är femtonde året som Acampamento Terra Livre ordnas i Brasília. Jag har brukat hävda att det i Brasilien råder tabu mot att bära synlig hand på urfolken. Att deras särskilda roll som nationens mytiska urfäder också ger dem ett slags helig status i den nationella fantasin. Att våldet kan få vara nästan hur brutalt som helst så länge det hålls de rurala periferierna – men att det i staden, i det som uppfattas som det moderna Brasilien, inte kan tolereras. I april 2013 stormade över hundra indigena aktivister kongressen i protest mot ett lagförslag som radikalt skulle ändra villkoren för urfolkens rätt till mark. De trängde sig in, med kroppsmålningar, fjädrar, danser, sånger och stridsklubbor. Bilderna från aktionen är smått fantastiska. En korpulent kostymklädd kongressledamot står med armarna i vädret och ropar: Indianerna försöker komma in! Alla är rädda! När demonstranterna väl tar sig in, flyr majoriteten av ledamöterna som skrämda lämlar upp på podiet.
Nog blev det en del blåmärken i den direkta konfrontationen med säkerhetsvakterna. Men ingen blev på allvar skadad och inga skott avlossades. Jag vet ingen annan grupp som hade kunnat göra det deltagarna vid 2013 års Acampamento Terra Livre gjorde då. Och de lyckades den gången bordlägga hanteringen av lagförslaget. Frågan är ännu inte avgjord.
Samma tabu mot att bära hand på den nationella förfadern bidrog också till att det brutala mordet 1997 på Galdino Jesus dos Santos, pataxóledaren som av fem efterfestande medelklassungdomar misstogs för en uteliggare, väckte sådan offentlig anstöt. I de koloniala kontaktzonerna mördas índios hela tiden. I städerna mördas hemlösa hela tiden. Men de här privilegierade ungdomarna gjorde, utan att vara medvetna om det, det förbjudna: de dödade en índio i staden.
Ingenting av detta känns längre säkert för någon. Årets Acampamento har omgärdats av hemlighetsmakeri, ingen har vetat vad den nya regeringen är kapabel till. Veckan innan ökade oron av att justitieminister Sergio Moro gav de nationella säkerhetsstyrkorna befogenheter att under en period av trettiotre dagar agera mot demonstrationer vid regerings- och parlamentsbyggnaderna. Perioden täckte således in både Acampamento Terra Livre, första maj och aviserade strejker i mitten på maj. Den 24 april började deltagarna slå upp sina tält på den traditionella platsen framför kongressen och senaten, men redan första dagen tvingades man efter förhandlingar med militärpolisen att flytta. Arrangörerna föredrog att inte riskera evenemangets genomförande och deltagarnas säkerhet. Därför övergav man i år den plats som i fjorton år under några dagar approprierats av povos originários, jordens ursprungliga folk. Istället slogs tältlägret upp på en närbelägen gräsplan på andra sidan den flerfilig väg som ramar in Eixo Monumental, flygplanskroppen.
Det verkar som ett tecken att det är just framför Sergio Moros palats som jag hittar den söndersprängda patronhylsan.
Själva Acampamento är en komprimerad geografi av tillfälligt uppställda miniatyrbyar tätt intill varandra. En del av deltagargrupperna har haft med sig små kupoltält och ställt upp dem i ring runt en öppen yta. Andra har med sig större strukturer, armétält eller egentillverkade varianter av bambu och presenningar som blir till gemensamhetshus. Lägerplatserna speglar bystrykturernas lokala variationer. Här skapas en miljö mitt i den federala huvudstaden där de indigena utgör majoriteten, och där sådana som jag – av alla färgnyanser – blott är gäster och besökare. Varvat med sovtälten finns matstånd och dukar från vilka säljs allt från pataxóträarbete, karajákeramik och baniwakorgar, till begagnade kläder och billiga solhattar. Här och där minglar också folk från den politiska eliten, tar selfies och manifesterar stöd för a causa indígena. Om det är allvarligt menat eller plockande av politiska poäng är inte gott att veta. Men urfolken har, i rådande politiska situation, knappast råd att avvisa någon som förklarar sig allierad.
Articulação de Povos Indígenas do Brasil (APIB), arrangören, har en scen under tak. När jag kommer dit första gången, dagen innan demonstrationen utanför justitiedepartementet, pågår kvinnornas plenum. Indigena kvinnor från landets alla hörn, organiserade efter region, ska gemensamt komma överens om temat för en kvinnomarsch som planeras i Brasilia i augusti.
När jag för tio år sedan började forska och skriva om relationen mellan nationalstaten och urfolken i Brasilien, var de indigena kvinnorna praktiskt taget osynliga i det koloniala samhällets offentlighet. idag träder kvinnorna fram med allt större kraft. Den enda indigena ledamoten i kongressen är Joênia Wapichana från Roraima, en stridbar jurist med sina politiska rötter i kampen mot storjordbrukets omättliga hunger efter jord i norra Amazonas. APIB:s ordförande Sônia Guajajara från Maranhão har under senare år trätt fram som en av Brasiliens främsta indigena ledare, och introducerat en ny vokabulär i politiken. Både Joênia och Sônia är från Brasiliens norra region, från det som är det koloniala samhällets expansionsfront.
Sônia Guajajara talar under demonstrationen 26 april
När de regionala arbetsgruppernas förslag på teman för marschen redovisas, blir det påtagligt hur de alla talar om Mãe Terra, om jorden som mor, och att de alla på ett eller annat sätt handlar om relationen mellan territorium och kropp. En efter en går taleskvinnorna från regionerna upp på scen och slår fast att territoriet är kropp, att varje invasion av territoriet är ett våldförande på den indigena kvinnans kropp, att våldet mot indigena kvinnor måste förstås som ett territoriellt våld, att jorden är vår mor, att floderna är vårt blod och att skogarna är vårt hår.
Det förslag på tema till marschen i augusti mötet till sist antar lyder: Territorio – nosso corpo, nosso espirito, ”Territorium – vår kropp, vår ande”.
Här talas på ett språk inför vilket huvudfåran i den västerländska feminismen har en påtaglig brist på lyhördhet. Det påminner mig en text jag i snart femton år vridit och vänt på, en text som förmodligen betytt mer för mig än någon annan, och som här och nu aktiverar en resonans mellan olika koloniala situationer i Amerika, från norr till söder. Gloria Anzaldúas poetiska essä Borderlands / La Frontera, skriven på 1980-talet från gränslandet mellan Mexiko och USA, är också den ett försök att bända upp den västerländska kunskapens koloniala ordning. Och liksom hos de indigena kvinnorna i Brasilien, sker det genom ett återknytande av kvinnokroppen till en sargad men fortsatt moderlig jord. Utifrån den djupt partikulära erfarenheten från Tejas, artikulerar Anzaldúa ett tal med universell giltighet. När jag har undervisat på texten har jag brukat säga att Anzaldúas projekt handlar om att låta territoriet vara kropp, snarare än att låta kroppen vara territorium. Och just det är vad jag nu ser dessa kvinnor under Acampamento Terra Livre också göra.
Hos dem vill jag gå i skola. Den feminism inom vilken jag huvudsakligen fostrats intellektuellt har med precision dekonstruerat den patriarkala analogin mellan det nationella territoriet och den kvinnliga kroppen. Men vad dessa kvinnors ord säger mig, är att en sådan dekonstruktion inte får ske till priset av ett brott mellan jorden och kroppen. Den jord de talar om är laddad med själ, med andlighet, den moderna feminismens blinda fläck. Och som så ofta; det är i den koloniala situationen det blir tydligt vad som står på spel. Förkroppsligandet av jorden är ingen abstrakt idé. Den moderkropp kvinnorna mobiliserar för, är samma som styckas sönder av jordägarelit och som utarmas av vinstdrivande monokultur. Det är samma jord som patrulleras av jagunços anlitade av den moderna tidens baroner. Det här handlar om materiell, lika väl som spirituell, överlevnad.
I slutet av mötet går Sônia Guajajara upp på scen. Sônia är en av dem som starkast bidragit till att introducera Mãe Terra, Moder Jord, i det politiska språket i Brasilien. Acampamento Terra Livre 2019 är första gången jag ser henne live, och jag blir golvad av hennes utstrålning och kraft som talare.
Inte en enda droppe blod till ska spillas. Vi har kommit till Brasilia för att försvara vår mor. Vi säger alltid: Om din mor förhandlar du inte. Din mor säljer du inte. Din mor tar du hand om. Din mor skyddar du. Och vi kommer inte att förlora den här striden till jorbruksbolagen. Vi kommer inte att förlora den här striden till gruvbolagen. Vi kommer inte att förlora den här striden till koloniseringens återkomst.
Samtidigt som detta pågår i Brasilien, demonstreras runt om i världen för klimatet; ett växande uppror mot en politik och en ekonomi som vägrar se andra möjliga vägar än den som leder oss rakt mot avgrunden. Men det är i dessa kvinnors tal om kropp och ande och moderskap och jord som det politiska språket för något radikalt annat formuleras. Det är här det koloniala såret är öppet och färskt, här allt befinner sig i nuet. Och det är därför här det som redan gjorts och som tagit oss hit, också kan göras ogjort. Hos dessa kvinnor borde vi alla gå i skola.