Allting är som det alltid har varit, skrev jag när jag precis kommit hit. Men i alla fall en tydlig förändring ser jag nu. Det som var min ambivalenta kärleksförklaring till Brasília, har redan daterats. Jag spelade in Mothercity kring årsskiftet 2016/17. I filmen sägs om hundarna i Brasília:
I find myself comparing Brasilia dogs to their Rio counterparts. Two different breeds. In Rio, dogs are big, meant to intimidate, instil respect. In Brasilia, dogs are small and handy. When it rains, they wear little rubber shoes so as not to get their feet wet. They are the very image of the city of the original city plan, the Plano Piloto. Perfumed, well combed, over-protected.
Nu går jag genom bostadskvarteren i den sömniga Plano Piloto och konstaterar att hundpopulationen förändrats. De välborstade och välklädda knähundarna trippar – ibland i stövlar – fortfarande fram under mango- och avokadoträden. Men jämte dem, även andra hundar av ett slag jag aldrig tidigare sett i Plano; större spetsar, golden retrievers, schäfrar, rottweilers. En del är godmodiga familjehundar, andra tillhör raser förknippade med vakthållning eller polisiär verksamhet. Men det som utmärker dem alla är storleken. Detta är inga hundar som ryms i en madams knä. Främlingar hälsar fortfarande varandra god morgon i denna stad på ett sätt som inte görs i någon annan miljonstad jag känner. Men jag tänker att storleken på hundarna är ett tecken på att en rädslans kultur vuxit sig starkare även i den privilegierade och skyddade värld som är Lúcio Costas Plano Piloto.
Runt om i stan en poetisk gatuaktion, affischer med blockbokstäver pryder väggar och betong.
TODO CÉU
PALAVRAS EM RISCO
HAJA POESIA PRA SALVAR A DEMOCRACIA
Jag håller mig mest till bostadskvarteren, på avstånd från maktens byggnader. Där, i flygplanskroppens cockpit tycks politiken stagnerad kring en pensionsreform som blivit regeringens första prov på den handlingskraft den inte lyckats uppbåda. I det radikalkonservativnyliberala tåget i vilket alla till höger om högern skulle kunna få plats, råder nu bittra konflikter. Hårdast inom utbildningsministeriet. En utbildningsminister faller, en annan – lika obildad och arrogant som den före – träder till. Vad ska Nordöst med kurser i sociologi och filosofi? frågar den senare. Låt nordestinerna läsa agronomi! Nordöst var den enda region i Brasilien där Bolsonaros motkandidat Haddad fick flest röster i samtliga delstater.
I kongressen är en partikamrat till Bolsonaro samtidigt i full färd med att utarbeta ett lagförslag för militärpolisens permanenta närvaro på universitetscampus. Som i alla länder med en färsk historia av diktatur, är både polisiär och militär närvaro på campus mycket känsliga frågor här. Mannen bakom förslaget är en som ständigt syntes vid Bolsonaros sida under valkampanjen. Han använde till och med Bolsonaros namn som sitt eget och lät sig väljas inte som Hélio Lopes som han egentligen heter, utan som Hélio Bolsonaro, som vore han en av Bolsonaros söner. ”Gudson” har han kallats i medierna, en av få svarta företrädare för partiet, ett alibi att hålla fram mot de upprepade anklagelserna om Bolsonaros rasism.
Enligt Lopes förslag ska militärpolisen skydda campus från utifrånkommande brottslighet. Men den ska också agera på campus mot ”vandalisering, innehav och användning av alkohol och illegala droger, samt mot explicita demonstrationer som angriper anständigheten i namn av att vara konstnärliga manifestationer”. Ingripanden ska kunna ske överallt på universitetet, inklusive i lektionssalarna.
Är det någon här som inbillar sig att det handlar om att skydda studenter? Mitt universitet, Universidade de Brasilia, har sitt huvudcampus uppkallat efter antropologen Darcy Ribeiro, som spelade en central roll i UnB:s grundande 1962. Med Ribeiros som förste rektor blev universitetet en av de mest progressiva komponenterna i det projekt som var Brasília. Redan från början var det, dess lärarkår och dess studenter därför en nagel i ögat på militärregimen. Universitetsledning och lärare tvingades bort, militären invaderade campus, studenter greps. När den federala polisen under valkampanjens sista skälvande dagar, under en koncentrerad period av 48 timmar, gick in i 17 av landets universitet för att avbryta föreläsningar och beslagta antifascistiskt skrifter och flygblad, var det detta slags spöken som åter väcktes till liv.