Mitt förmodligen bisarraste sommarjobb var när jag för drygt tio år sedan var föreläsare på en kryssningsbåt med rutten Dover – Nordkap. Rederiet var norskt, besättningen huvudsakligen från Filippinerna och Thailand, passagerarna till sin majoritet brittiska pensionärer. Som del av underhållningspersonalen hade jag tillgång till alla passagerarnas ytor, och mellan mina föreläsningspass förväntades jag också konversera dem. Men jag hade stränga instruktioner om att aldrig prata politik.

Kommuner och myndigheter ska vara skyldiga att informera Migrationsverket och Polismyndigheten när de kommer i kontakt med personer som vistas i Sverige utan tillstånd. Det innebär att myndigheter som en person kan komma i kontakt med får ett ansvar för att säkerställa personens lagliga rätt att vistas i Sverige (Tidöavtalet s. 33).

Ovanstående är den formulering i Tidöavtalet som förklarar att offentliganställda ska tvingas ange papperslösa invånare. Flera berörda professioner – vårdpersonal, lärare, bibliotekarier – har reagerat starkt och med rätta. För vi måste vara klara över en sak: frågan handlar inte nödvändigtvis om hur öppna eller stängda Sveriges gränser ska vara. Inte handlar den heller om höger- eller vänsterpolitik. Vad som står på spel är yrkesetik, offentliga verksamheters integritet och försvaret av en fungerande rättsstat.

Den moderna staten balanserar på en hårfin gräns mellan omsorg och repression. Befolkningsstatistik – som kunskaps- och kontrollpraktik men också som retoriskt slagträ – befinner sig mitt på denna gräns. I Brasilien har under 2022 genomförts en nationell folkräkning vars resultat statistikmyndigheten ännu är i färd med att analysera. Där utförs folkräkningar regelmässigt vart tionde år. I Sverige var det betydligt längre sedan något sådant skedde, men nu har Skatteverket fått i uppdrag att ta fram metoder för den första nationella folkräkningen sedan 1990.