Idag är det sextio år sedan marschen till Washington, där Martin Luther King höll sitt berömda tal framför Lincoln Memorial. Jag skulle ha talat vid ett evenemang på Martin Luther Kings plan i Uppsala, men blev sjuk och fick nöja mig med att spela in talet. Här är vad jag sade:
Olof Hellström, Befrielsen. Foto: Bengt Oberger
Jag vill börja med att tacka arrangörerna för att ha bjudit in mig idag. Det är hedrande, men också ansvarsfullt. Ansvarsfullt för att det som sätts på spel är hur vi minns det förflutna, och vilken plats vi ger det förflutna i nuet. Jag ska återkomma till detta, håll kvar den här tanken, som en tråd, jag ber er. På vilket sätt låter vi det förflutna ta plats i nuet?
Mitt namn är Patricia Lorenzoni, och jag talar här i egenskap av forskare vid Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet. Vi är ett centrum med forskare från olika områden och discipliner, min egen bakgrund är i idéhistoria. Och som idéhistoriker har jag framför allt intresserat mig för vilket slags liv vi ger det förflutna i nuet, hur vi skapar kollektiva minnen av det förflutna, vilka funktioner dessa minnen har.
Vi står på Martin Luther Kings plan, en plats som planerades för att efterlikna en kyrka. En kyrka till åminnelse. I juli 1968 höll Kyrkornas världsråd sin generalförsamling i Uppsala. Exakt tre månader tidigare hade Martin Luther King mördats i Memphis, Tennessee. Vid världskyrkomötet lades förslaget om ett minnesmonument fram. Parken vi står i döptes så småningom om till Martin Luther Kings plan, och skulptören Olof Hellström skapade monumentet Befrielsen. I en form som minner om ett krucifix ser vi två händer som sliter isär ett galler.
Hur minns vi King idag? Varför ska vi minnas King idag? Vad har han för relevans för oss? Och vad har han för relevans här, i Sverige, så långt från det USA sprunget ur kolonial erövring och plantageslaveri i vilket Martin Luther King föddes, levde och dödades?
King kämpade mot rasismen. Och att rasismen är ond, det vet vi ju alla, inte sant? Alla är mot rasism idag. Till och med rasisterna är mot rasism idag. Om King i sin samtid var en obekväm subversiv, är det sannerligen inte svårt att tycka om King idag.
Personer som blir föremål för det slags hyllningar Martin Luther King har blivit, riskerar också att stelna. Det som var en person av kött och blod, en kämpade människa lika full av motsägelser som alla människor, blir blott en symbol, en sak, ett ting. I vår marknadsliberala tid innebär ett sådant förtingligande inte sällan också att personen blir en vara, en konsumtionsprodukt – medborgarrättskämpen förvandlad till en bild på t-shirts, kaffemuggar och tygkassar. Det förflutna som ett slags antirasistisk identitetsmarkör, som inte förpliktigar till alltför mycket. Har en sådan fetisch längre någonting att göra med den befrielse som King själv drömde om, och som Olof Hellström i sitt minnesmonument sökte gestalta?
Jag sa, stelna till ett ting. Men ordet ting har också en annan betydelse än sak, och genom den betydelsen kan vi kanske söka ett annat förhållningssätt till det förflutnas förebilder. För ting är ett uråldrigt ord. Det betecknar en allmän sammankomst för samtal och för beslutsfattande. I denna betydelse är ting intimt sammankopplat med politiskt deltagande, vilket var just en av de saker som medborgarrättsrörelsen kämpade för. På flera av våra nordiska grannspråk lever den betydelsen tydligare kvar i namnen på de parlamentariska församlingarna: Islands allting, Danmarks folketing, Norges storting, Färöarnas och Ålands respektive lagting.
Att hålla ting är alltså att bjuda in till samtal. Hur håller vi ting med det förflutna, med de döda, med dem som föll i kampen? Vad håller vi för samtal idag med Martin Luther King?
När King stod framför Lincoln Memorial i Washington, sa han:
Jag har en dröm, om att mina fyra små barn en dag ska leva i ett land där de inte kommer att dömas utifrån sin hudfärg men utifrån sin karaktär. Idag har jag en dröm! Jag har en dröm om att små svarta pojkar och flickor en dag ska kunna ta små vita pojkar och flickor i händerna som systrar och bröder.
Dessa rader tillhör de mest citerade inte bara av Kings tal den här specifika dagen, utan förmodligen av allt han sa och skrev under sitt alltför korta liv. Men det är inte ett samtal utifrån de här orden jag vill ha med King idag, när vi högtidlighåller minnet av marschen till Washington. För just dessa rader, avskurna från resten av hans tal, har blivit till del av det jag skulle vilja kalla för ”finrums-King”, den som förminskats till en naiv dröm om försoning, den som lovar eliten en övergång utan våld och utan alltför smärtsam privilegieförlust. Det är en pacificerad King som gärna vänds emot den som reser sig i vrede och protest, mot den som vägrar att tålmodigt vänta på en frihet som ständigt villkoras.
Så ja, jag vill minnas Martin Luther King, och jag vill prata med Martin Luther King. Men mer än något vill jag prata med honom om det han också talade om i Washington, det han säger i talet innan han beskriver sin dröm, det Martin Luther King säger om nuet.
Så jag citerar återigen från detta tal som når oss och talar till oss 60 år efter att det först hölls:
Vi har också kommit till denna helgade plats för att påminna Amerika om det våldsamt brådskande i Nuet. Detta är inte tiden att ägna sig åt den lyx som består i att kyla ner saker, inte heller att inta den stegvisa förändringens lugnande medel. Nu är tiden att förverkliga demokratins löften. [---] Det vore fatalt för nationen att bortse från detta ögonblickets brådskande karaktär. Det kommer varken att finnas vila eller lugn i Amerika innan den svarta människan har garanterats sina medborgerliga rättigheter. Revoltens virvelvindar kommer att fortsätta skaka vår nations grundvalar fram till dess att rättvisans klara dag framträder.
Jag har tyvärr inte kunnat ta mig till Uppsala idag. Men jag tror och hoppas att tidigare talare tagit upp rasismens verklighet i det Sverige lever, och i synnerhet för afrosvenskar. För, och detta är väl beforskat, rasslaveriets verklighet har varit en av de grundpelare på vilka den moderna eurocentriska världen byggt sig själv. I USA talas det om fängelserna – som de facto är vinstmaskiner och där svarta är kraftigt överrepresenterade – som en direkt fortsättning på slaveriet, med andra medel. I Brasilien talas det om hembiträdessfären – i vilken svarta kvinnor är kraftigt överrepresenterade – som en direkt fortsättning på slaveriet, med andra medel. Men eftersom det rasifierade slaveriet varit en sådan konstitutiv del av det moderna samhällets framväxt – av dess geopolitiska maktfördelning, dess organisering av arbete och produktion – är detta historiska förtrycks fortsatta påverkan på nuet kännbart även långt utanför det som faktiskt var formella slavekonomier. Arvet från det rasifierade slaveriet är kännbart i själen och kännbart i kroppen. Dess effekter på materiella villkor och hälsa är mätbara; här i Sverige liksom i andra länder.
Men medborgarrättsrörelsen såg inte svartas medborgerliga rättigheter som en isolerad fråga, den hade universella anspråk. Precis som den finner idag, fann kampen också på Kings tids resonanser med andra kamper mot rasifierat förtryck. Mötet mellan Martin Luther King och Katarina Taikon när King 1964 besökte Sverige, var också ett möte mellan två sådana kamper. Medborgarskapet – i aktiv bemärkelse, det vill säga som människors rätt att vara med och forma det samhälle i vilket de lever – har aldrig givits gratis. Det har alltid varit en kamp, och den kampen är långt ifrån avslutad.
Jag vill därför landa i att ta upp en mycket specifik, i Sverige aktuell och konkret fråga, som är vad jag idag vill ta med mig till ett ting, öppnande mot ett samtal med Martin Luther King och hans brådskande nu. Härom veckan meddelade regeringen att den går vidare med det massivt kritiserade förslaget om att tvinga offentliganställda att ange papperslösa utifall att vi kommer i kontakt med dessa i vår yrkesutövning. Såsom det är formulerat i Tidöavtalet mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna ska vi inte bara ange den vi vet är papperslös, utan formuleringen lyder såhär:
Myndigheter som en person kan komma i kontakt med får ett ansvar för att säkerställa personens lagliga rätt att vistas i Sverige.
Gör vi inte detta, skall det enligt ansvarig minister, bli ”konsekvenser”.
Jag säger vi här, för jag är själv offentliganställd. Jag arbetar för en statlig myndighet, för universitetet. Och, jag kommer i min forskning i kontakt med papperslösa. Jag har också vänner och närstående som är eller har varit papperslösa.
Vad innebär det ansvar Tidöavtalet talar om? Hur ska jag, som offentliganställd, säkerställa en persons lagliga rätt att vistas i Sverige? Vem, mer exakt, ska jag fråga om dokument? På vilka indikationer?
Det är inte rocket science. Kommer ni ihåg medierapporteringen kring Peter Mangs dåd i Malmö, då när polisen sent omsider började ana att detta inte var fråga om interna uppgörelser bland kriminella, utan någonting annat? Rasism talades det knappast om, däremot om ”främlingsfientliga motiv”. Men Mangs visste inte om ifall de han sköt på var svenskar eller inte. Han valde dem för att de enligt hans egna rasistiska kriterier såg ”osvenska” ut.
Kommer ni ihåg rapporteringen kring Anton Lundins mord på skolan Kronan i Trollhättan? I de initiala nyhetsrapporteringarna från SVT anammades Lundins och hans meningsbröders egna rasistiska sätt att kategorisera människor. De som föll offer, sades det, var elever och personal såg osvenska ut. Så bekräftades den rasistiska världsbilden, där den som ser ut på ett visst sätt inte kan vara redigt svensk. Den efterföljande diskussionen var bar och välbehövlig, men reparerade knappast skadan av denna första signal.
Om angiverilagen införs – och att den ska införas lovar Tidöpartierna samfällt – vet vi precis vem som kommer att tvingas bevisa in rätt att överhuvudtaget vistas i Sverige var gång hen är i behov av vård, går till informationsdisken på ett bibliotek, behöver socialtjänsten insatser eller ska skriva in sitt barn i förskola eller skola. Vad angiverilagen är, är inte bara ett sätt att jaga papperslösa, vilket redan i sig är mycket illa. Den är också ett sätt att institutionalisera rasprofilering. Samtidigt som en formell likhet inför lagen behålls, kommer lagen i praktiken att urholka medborgarskapet för vissa kategorier människor. Och denna informella urholkning sker på klassiskt rasistiskt manér; utifrån färgen på din hud, ditt hår, dina ögon. Och, utifrån ditt språk, hur du uttalar orden.
Mina vänner, låt oss vara vaksamma. Men inte bara vaksamma. Låt oss också vara solidariskt trotsiga. När medborgarskapet i praktiken försvagas för vissa grupper, grundas också en acceptans för att dessa grupper formellt ska berövas allt fler av sina medborgerliga rättigheter. Vi vet inte vad som kommer att följa på det ögonblick vi lever nu. Men historien ger oss gott om förskräckande exempel på vad som ligger bara något längre fram i samma riktning som vi rör oss.
Det King och medborgarrättsrörelsen kämpade mot var inte bara en utbredd rasistisk kultur, utan också en utbredd statlig rasism. När rasistiska praktiker alltmer blir del av officiell politik, krävs det av oss att vi sätter ner foten och säger: vi lyder inte. Här och nu betyder det: Vi anger inte. När vi nu samlas för att minnas Martin Luther King och sörja över hur rasismen dödade honom, låt oss också lära oss detta av hans ord: Nuet är allt. Om framtiden må vi drömma, men dessa drömmar hänger på att vi agerar och att vi agerar nu. Ingen vila, inget lugn, ska vi ge den som försöker implementera en statlig rasism.