Mitt förmodligen bisarraste sommarjobb var när jag för drygt tio år sedan var föreläsare på en kryssningsbåt med rutten Dover – Nordkap. Rederiet var norskt, besättningen huvudsakligen från Filippinerna och Thailand, passagerarna till sin majoritet brittiska pensionärer. Som del av underhållningspersonalen hade jag tillgång till alla passagerarnas ytor, och mellan mina föreläsningspass förväntades jag också konversera dem. Men jag hade stränga instruktioner om att aldrig prata politik.
En av de situationer bränt sig fast i minnet är när jag en frukost hamnade vid samma bord som ett brittiskt par i övre medelåldern. De klagade på det land de sade sig inte längre känna igen sig i; det fanns för mycket invandrare. Samtidigt talade de stolt om sina egna barns studier och arbete i andra länder. Det som hos en är bevis på ambition och förmåga, är hos en annan problem och belastning. Jag tuggade frenetiskt på maten från den lyxiga frukostbuffén och höll, helt i enlighet med mina instruktioner, tyst.
UNHCR uppger att närmare 110 miljoner människor i världen befinner sig på flykt idag, som resultat av konflikter och katastrofer. Siffran i UNHCR:s uppskattningar växer stadigt år för år. Missing Migrant Project uppger att sedan 2014 har 27 047 människor registrerats som döda eller försvunna på Medelhavet. Hur många som aldrig registrerats vet vi inte. Natten till onsdagen förliste en båt på grekiskt vatten. 104 människor har räddats, men på båten fanns över 700. Återigen diskuterar EU, som precis har baxat igenom en migrationspakt med målet att hålla fler människor borta, ivrigt hur flyktingsmuggling ska stävjas.
Låt oss vara mycket klara kring en sak: Döden på Medelhavet har inte skapats av flyktingsmugglare. Den har skapats av en europeisk gränspolitik vars överordnade logik är att hindra människor från att söka sig levbara liv. Politiken styrs av målet att hindra människor att göra bruk av det slags möjligheter som vi, likt det brittiska paret jag tvingades genomlida en frukost med, tenderar att ta för givna när det handlar om våra egna barn. I det mest radikala fallet, att hindra människor att göra bruk av artikel 14 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna: Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.
Grekland har utlyst landssorg för de drunknade. Samtidigt berättar överlevare hur båten kantrade när den grekiska kustbevakningen försökte bogsera den tillbaka till internationellt vatten. Ett sådant förfarande kallas för pushback och är olagligt enligt internationell rätt, men helt i extralegal linje med EU:s migrationspolitik. ”Bekämpandet” av människosmugglarna i humanitetens namn är ett närmast farsartat spektakel – Människosmugglarna agerar bara som goda kapitalister på den marknad politiken skapat. Om politikerna genom lagar och förordningar behandlar flyktingar som mindre än människor, varför skulle smugglarna agera annorlunda?