Den moderna staten balanserar på en hårfin gräns mellan omsorg och repression. Befolkningsstatistik – som kunskaps- och kontrollpraktik men också som retoriskt slagträ – befinner sig mitt på denna gräns. I Brasilien har under 2022 genomförts en nationell folkräkning vars resultat statistikmyndigheten ännu är i färd med att analysera. Där utförs folkräkningar regelmässigt vart tionde år. I Sverige var det betydligt längre sedan något sådant skedde, men nu har Skatteverket fått i uppdrag att ta fram metoder för den första nationella folkräkningen sedan 1990.
Egentligen skulle den Brasilianska folkräkningen ha ägt rum 2020, men på grund av pandemin sköts den upp till året därpå. 2021 skar sedan Bolsonaros regering ner budgeten för folkräkningen med 90 %, och omöjliggjorde därigenom dess genomförande. I ett land präglat av brutal ojämlikhet, där pandemin berövade hundratusentals människor livet allt medan presidenten hävdade att det ändå bara var ”veklingar” som dog, stympades alltså befolkningsstatistiken. Och det är denna statistik som levererar underlag för planering av skola, vård och annan offentlig verksamhet. Att folkräkningen ändå genomfördes 2022 berodde på ingripande från högsta domstolen.
I Sverige aviseras den nationella folkräkningen med helt andra politiska tongångar. Här är det en allt mer auktoritär borgerlighet lierad med fascismen som vill räkna våra rum och deras invånare. Här står Jimmie Åkesson och motiverar folkräkningen med att Sverige ”tappat kontrollen över befolkningen”. Vid hans sida står finansminister Elisabeth Svantesson och benämner fattiga bostadsområden som ”riskområden”. Men det handlar inte om att sätta in insatser mot exempelvis arbetslöshet eller barnfattigdom, utan om att jaga människor som sover i dessa områden utan att vara folkbokförda. Hela inramningen är repressiv.
Och detta är ju inte ens, påpekar professor i demografi Gunnar Andersson, en folkräkning. Han kallar det snarare för repressiva åtgärder på vilka man satt etiketten ”folkräkning”. Dessutom behövs ingen folkräkning av det här slaget. Få länder, säger Andersson, har lika god koll som Sverige redan nu har över var människor bor.
Men vad expertisen säger spelar mindre roll när det handlar om att bekräfta den förmodat illegale invandraren som hot och syndabock. Eller, när en jakt på människor ska sjösättas under det storslagna epitetet nationell. Vid förra folkräkningen 1990 fick alla hushåll hem en blankett från Statistiska Centralbyrån där de ombads lista medlemmarna i hushållet. Jag minns hur unga kaxiga liberaler stod på torget och eldade upp dessa blanketter i protest mot kontrollsamhället. Idag, när vi till skillnad från 1990 har en regering som gjort sig beroende av fascister, förväntar jag mig inget mindre av den som kallar sig liberal.
Medan vi nu väntar på besked om exakt hur denna så kallade folkräkning ska gå till, låt oss fundera lite kring hur man svarar på frågan om vem som ingår i ett hushåll. Borde inte alla liv räknas? Kanske har du en katt, tre marsvin eller två hamstrar som väntar tillökning? Borde verkligen krukväxter anses irrelevanta? Liv förresten, vi har ju också barnets älskade nallegris, sedan länge en omistlig del av familjen.
Statistik kan vara ett viktigt verktyg mot sociala klyftor och orättvisor. Men gränsen mellan omsorg och repression är hårfin. När våra myndigheter används till repression snarare än till omsorg, är dessa frågor inte bara legitima. Det är vår förbannade plikt, som medborgare och medvarelser, att ställa dem. Och besvara dem utifrån våra och husdjurens hjärtan.