De sista dagarna tappar jag språket. Jag får svårt att uttrycka mig, blandar in svenska ord, bryter mer än vanligt. Efter fyra och en halv månad i vilka jag levt på portugisiska är det plötsligt som om jag stapplande försöker hitta tillbaka till språket efter att inte ha använt det på flera år.
L säger en kväll, syftande på min dotter: Det måste ha varit en fantastisk erfarenhet för henne. Det här är första gången som hon har kunnat skapa rötter här.
Han säger det som om det vore uteslutande någonting bra. Jag tänker på den ständiga slitningen i mitt eget liv. Med vilken rätt gör jag henne detta?
Jag lämnar detta land med hjärtat i handen. När S var på besök sa han till mig, en av de allra sista dagarna innan han åkte: Vi kan ju hoppas att det snart blir helt omöjligt att flyga. Då blir det lättare. Och även om det var ett skämt tog jag eld och sa: Det är som om du säger till mig att hugga av mig handen för att det ska kännas bättre.
Men vem är jag att klandra honom hans okänslighet? Han kommer hit och han hör mig inte tala om annat än om hur innerligt jag vill stanna just här, dit han inte kan följa mig. En gång när jag klagade över geografiska avstånd, över att ha hjärtat på en plats och familjen på en annan, tog någon upp sin egen plåga över att arbeta i en svensk stad och ha sitt sociala liv i en annan svensk stad. Och jag tänkte: Är det avstånd för dig, har du ingen aning om vad det är jag talar om.
Varför talas det så lite om de migratoriska historiernas dimension av längtan som går i arv? Antingen är det som om man entusiastiskt måste upprepa hur berikande det är att växa upp med två kulturer, eller som om man med en rynka mellan ögonbrynen måste upprepa hur problematiskt det måste vara att växa upp mellan två kulturer. Som om ”kulturen” vore någonting huvudsakligen inom oss själva, utan riktigt relation till platsers materialitet; till de ljudvågor med vilket vardagsspråkets melodi från alla håll kommer in i mina hörselgångar när jag går på gatan, samma melodi upprepad i min dotters röst blandad med sången från cikador, den motbjudande lukten av solvarma sopor från gathörnen, beröringen hud mot hud som har en annan kvalitet och frekvens här, ljuset tidigt på morgonen. Saudade.
När jag var barn var det Brasilien som var landet med tiggare på gatan. Nu återvänder jag till ett Sverige där fattigdom i stigande utsträckning hanteras genom repressalier mot den som har mage att vara fattig. Likgiltighetens praktik upphöjd till politiskt ideal. Låt din hud skalas av som av en osthyvel. Ingen annan hållning än den omöjliga är försvarbar. Inget försvar är möjligt. Min tunga, tunga synd.
Jag har kallat den här regeringen fascistisk, för jag finner det viktigt att kalla saker vid deras rätta namn. Att inte rygga för de starka orden. Men inte heller tro att historien upprepar sig i samma klädnad och med samma attribut som den en gång hade. Med de renläriga ideologiska projekt som var centrerade kring il Duce eller der Führer har det nya brasilianska styret inte mycket mer gemensamt än sättet på vilket fiendebilder produceras. Till skillnad från både Mussolini och Hitler, är Bolsonaro ingen visionär. Snarare framstår han som en obildad pajas som drivs av ressentiment. Ska man dra historiska jämförelser till europeisk fascism, har Brasilien under Bolsonaro mer gemensamt med Francos Spanien. En bångstyrig koalition förenad mer av det den avskyr än av någon gemensam vision för framtiden. I ena stunden kan den minimala staten försvaras, i den andra vill ministrar detaljstyra det allra privataste i människors familjeliv.
En skugga faller över den stora korruptionsutredning som satte den före detta presidenten Lula i fängelse och höll honom isolerad från media i över ett halvår. Läckta chatmedelanden publicerade av The Intercept visar att domaren i målet, i strid med den i konstitutionen fastställda domarrollen, varit kontinuerligt aktiv i åklagarens utredning. En förment neutral domaren som tar sig rollen av åklagare. Andra meddelanden, åklagarna emellan, ger en bild av en grupp som i uttalat syfte att påverka valutgången intensivt konspirerar för att manövrera ut Lula. Oavsett vad man tror om den före detta presidentens eventuella skuld, har det som vänstern länge sagt nu blivit tydligt svart på vitt: För såväl åklagarna som domaren själv var det inte skuldfrågan som var det viktiga. Det viktiga var att till varje pris, till fascismens pris, hindra Arbetarpartiet från att åter bilda regering.
Igår var Sérgio Moro i Manaus och höll en presskonferens om säkerhet, i den stad som precis upplevt ytterligare en fängelsemassaker. Femton döda denna gång. När journalisterna insisterade på att också ställa frågor om läckorna, vände ministern dem ryggen och lämnade salen. De brasilianska fängelserna är helveten på jorden, och kanske är det just så de är tänkta att vara. De är som djur, de dödar varandra, bättre de dödar därinne än här ute, jag hör allt detta sägas men jag vet att alla vet eller att alla som vill veta vet att det inte finns något sätt att överleva i de överbelagda fängelserna om du inte adopteras av ett gäng och när du väl adopterats har du en ny familj som aldrig kommer att släppa dig för precis så fungerar de fabriker som gör härdade kriminella av pojkar som åkt fast vid sitt första rån och vars liv kanske ännu hade öppningar mot vad som skulle ha kunnat vara någonting helt annat.
Idag, den elfte juni, dagen före vår avfärd, undertecknar så den president som belönade Lulas domare med justitieministerposten, ett dekret som entledigar samtliga sakkunniga vid Mecanismo Nacional de Prevenção e Combate à Tortura (MNPCT), en myndighet med uppdrag att granska brott mot de mänskliga rättigheterna på bland annat fängelser. Nya sakkunniga skall förvisso tillsättas, men dekretet stipulerar att dessa inte får erhålla något arvode, och inte ha någon som helst koppling med någon NGO eller med något universitet.
En följdriktig åtgärd från en president som öppet förklarat att militärdiktaturens största fel var att den nöjde sig med att tortera där den borde ha dödat.
Vad blir av våra drömmar i en tid när våra grannar, arbetskamrater, familjemedlemmar valt ett styre vars enda gemensamma projekt tycks vara att riva ner förutsättningarna för våra liv?
Å andra sidan, vem har egentligen någonsin haft råd att drömma särskilt mycket i det här landet? Att drömma är en förmån tilldelad en privilegierad minoritet. För den fattiga massan återstår väckelsens försåtliga hopp om befrielse. Dessa predikanter som gjort sig till fascismens lakejer, i ett förment försvar av den levande gud de fortsätter att korsfästa i varje plågad kropp från vilken de tittar bort medan de njuter sin egen överordning. Jag finner mig en än gång söka tröst i tanken på att kanske, kanske kommer det ändå en räkenskapens dag för dem som praktiserar förtrycket i Kristi namn: Vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.
