De säger att det är någonting särskilt med himlen i Brasilia. Att den är närmare människorna här. Att om man ställer sig på tå och sträcker händerna riktigt högt, kan man nästan nudda den.
Kanske är det bara för att staden är planerad så att himlen inte ges någon inramning. Den rinner över, omfattar allt. Precis som solen vars strålar inte hålls i schack av någonting.
En väns vän uppmuntrade mig att komma till den politiska omfamningen av miljödepartementet. En mänsklig kedja till försvar för miljön skulle bildas. Jag tog tunnelbanan ner till bussterminalen och promenerade till ministerieesplanaden. Stora avstånd, allt tar tid utan bil, redan om en halvtimme måste jag återvända för att säkert hinna hämta min dotter på skolan. Runt omkring mig reser sig ministerierna vars ansvarsområden aviseras med guldbokstäver på fasaderna.
Marx sa att de stora historiska skeendena alltid inträffar två gånger; första gången som tragedi, andra gången som fars. Om militärregimen från 1964 och framåt var tragedin, är vi nu otvivelaktigt mitt inne i farsen. Utbildningsministeriet leds av man som hatar universiteten. Kvinnoministeriet leds av en kvinna som hatar feminister. Miljöministeriet leds av en klimatförnekare som vill avverka regnskogen. Och utrikesministeriet? Ja, härom dagen gav sig även utrikesministern in i debatten om klimatet och förklarade att de uppmätta höjningarna nog beror på att medan man för några decennier sedan mätte temperatur i sval skog, nu mäter den nära het asfalt.
Jag hade inte ens tänkt åka ner till esplanaden, jag kände mig trött och modlös. Men så läste jag en artikel om värmeböljan i norra Indien, om temperaturer på över femtio grader Celsius, och jag gick ut i solen och tog tunnelbanan till en demonstration jag ändå inte skulle hinna delta i för att något lite försöka dämpa min ångest. Jag vet inte vilken analys som måste till för att förstå denna kollektiva självdestruktivitet vid avgrundens rand. Jag har vilat mig på Marx, på ideologikritiken och de partikulära intressenas demaskering. Men inför detta som sker nu? Jag vet inte längre.
Även den globala finanseliten föder barn vars överlevnad de rimligtvis borde måna om.
Om himlen i Brasilia är närmare marken, är den ingenstans så nära som på ministerieesplanaden. På ministeriebyggnaderna, uppradade som dominobrickor längs med den del av flygplanskroppen som ligger mellan vingarna och cockpit, hänger överdimensionerade regeringsbanderoller som propagerar för pensionsreformen. Den första av dem dök upp på utbildningsministeriet i samband med att de brutala nedskärningarna på den offentligfinansierade högre utbildningen aviserades: Nytt pensionssystem, mer resurser att investera i utbildning. Detta är sanningen. Snart kom ytterligare nya texter: Den som tjänar mindre, bidrar mindre. Den som tjänar mer, bidrar mer. Detta är sanningen.
Och jag tänker på dona N i Presidente Figueiredo, hennes brutna kropp och fårade ansikte, och hennes ord om att man måste utbilda sig, om att bara så slipper man slava för andra. Och jag tänker på alla dessa gudsmän – frikyrkopastorer och en och annan katolsk fader – som gör anspråk på att vara sanningens språkrör när de försvarar slaveriets fortsättning. Och jag tänker på Jean Wyllys spottloska som just där och då må ha handlat om någonting annat, men som likväl hade ett drag av befrielse över sig inför dessa personers förvridna sanning.
Detta är sanningen. Bara en regering med totalitära ambitioner uttrycker sig så.
I den lilla tidningskiosken nära vårt hem serveras sockerrörssav, och det får bina att flockas. Ibland tar vi en kaffe och en isglass där, och jag säger till min dotter: Man måste försvara bina. Hon upprepar mitt mantra: A gente tem de defender as abelhas. I hennes skola förbereds en vetenskapsfestival till vilken även föräldrarna är inbjudna. I två veckor har min dotter talat om agrotóxicos, bekämpningsmedel i jordbruket. Mest har hon klagat över allt hon tvingas skriva om ämnet. Bara nyss fyllda sju år gammal och mitt uppe i att överhuvudtaget lära sig skriva meningar, är det meningar om gifter i jordbruket hon skriver. Maten i Brasilien är bland den mest förgiftade i världen. Och bina fortsätter att dö.
När jag kommer till miljödepartementet är det ännu bara en handfull människor där. Banderoller är uppspända mellan träden, ett par musiker framför sånger till gitarr. Jag blir erbjuden ett klistermärke och sätter det på tröjan: Omfamna miljön. Går runt i den behagliga parken mellan miljöministeriet och socialministeriet, lyssnar på musiken, ger mig av igen för att hämta dottern.
Dotterns lärare har försökt övertala henne att hålla ett anförande på festivalen, men hon säger till mig: Mamma, jag tycker inte om att tala inför andra. Jag säger till henne: Det tyckte inte jag om heller. Nu gör jag det hela tiden. Hon byter samtalsämne, ber om min mobil och jagar sedan pokemons hela vägen tillbaka från skolan.