30 maj. Jag har varit på torget ett litet tag när J dyker upp i halmhatt. Han svettas redan under den heta solen. Brasilia är anti-manifestationer, klagar han. Regeringskvarteren – kan de ens kallas kvarter? – är sannerligen planerade som för att försvåra folkliga missnöjesyttringar. Inga träd, ingen skugga, ingenting att söka skydd under eller bakom, ingenting att klättra upp på, ingenstans att gömma sig. Det är dags att ta över gatorna, upprepas från flera av talarna uppe på lastbilsflaket, men här finns liksom inga gator att ta över. De ofantliga ytorna får även den mest månghövdade protest att likna en samling myror. Och vi är inte ens så förtvivlat många, in än i varje fall. Det var mer folk förra gången, säger J pessimistiskt. Det är två veckor sedan studenter och universitetsanställda sist gick ut på gatorna i protest mot nedskärningarna.

Likväl, Mercedes Sosas version av Me gustan los estudiantes ringer i mina öron. Jag undrar när det hände det där som hände utan att jag märkte det, att jag började tillhöra de påtagligt äldre i manifestationerna; inte längre en ung aktivist.

Jag har en vän i Göteborg som jag bara umgås med i manifestationer. Vi har känt varandra i snart trettio år och vi har alltid i princip bara umgåtts genom aktioner och manifestationer. Ibland med uppehåll på flera år. En av de finaste sakerna någon någonsin sagt om mitt skrivande, är det hon som har sagt. Hon sa: Dina texter har hjälpt mig att hålla min radikalitet vid liv. Jag tänker på det varje gång jag behöver påminna mig om att även ett skrivande riktat till dem jag uppfattar som de redan övertygade är meningsfullt. Vad jag inte kan minnas om jag har sagt till henne, är att också hennes demonstrerande har hjälpt mig att hålla min egen radikalitet vid liv. Eva, när jag går ut för att demonstrera på Göteborgs gator vet jag att jag nästan säkert kommer att träffa dig, och det gör att jag fortsätter att känna mig hemma.

Här, i Brasilia, känner jag inte många. Framför allt finns ingen här jag känt särskilt länge. V dyker upp, klagar över solen och erbjuder mig solskyddsmedel. Så småningom kommer några fler jag känner från antropologiska institutionen. Mycket snart blir jag tvungen att ge mig av för att hämta min dotter på skolan. Då har demonstrationståget inte ens hunnit börja gå mot regeringspalatset. Innan jag lämnar platsen ser jag på de unga studenterna omkring mig och tänker: det var lättare att demonstrera förr, när jag bara hade mig själv att tänka på.

Que vivan los estudiantes / Jardín de nuestra alegría / Son aves que no se asustan / De animal ni policía

Jag har blivit gammal. Förut kände jag att Mercedes sjöng om mig. Nu tittar jag på studenterna med samma ömhet som ljuder i hennes röst och tänker:ni vet inte vem jag är, och jag vet inte vilka ni är. Men i er ser jag ett hopp om att vi inte ska låta oss krossas, och för det älskar jag er.

Regeringens taktik är klar. Anfall alltid bästa försvar, samtal aldrig ett alternativ. När Utbildningsministeriet tidigare i år aviserade de trettioprocentiga nedskärningarna på tre framstående federala universitet utlöste det en storm av kritik. Utbildningsministern Abraham Weintraubs svar den gången var att förklara att nedskärningarna skulle utökas till samtliga federala universitet. Nu, när hundratusentals studenter, lärare och universitetsanställda går ut på gatorna över hela Brasilien för att protestera mot regeringens utbildningspolitik, går Weintraub till attack redan kvällen innan. I en videosnutt förklarar han att bakom manifestationerna står vänstervridna lärare som med hot om repressalier pressar sina elever och studenter att delta. På själva demonstrationsdagen gör sen ministeriet ett officiellt uttalande i vilket hävdas att varken lärare, offentliganställda, elever, studenter eller föräldrar har befogenhet att sprida information om och uppmuntra till protester på skoltid. Den regeringen som så hätskt anklagat skolan för ideologisk intervention i föräldrars fostran av sina barn, har plötsligt mycket detaljerade regler för vad en förälder får säga till sitt barn och inte. Överträdelser, förklarar uttalandet, kan anmälas till ministeriet. Och till Folha de São Paulo säger Weintraub att offentliganställdas demonstrerande bör behandlas som olovlig frånvaro från tjänst.

När vi kvällen innan pratade om villkoren och framtiden för universiteten, sa G: Det är nog bara en tidsfråga innan vi får stämpelklocka. Dagen därpå läser jag ministerns uttalande och tänker att ja, precis det blir nog nästa steg i denna serie av förödmjukande beslut, hot och uttalanden. Det hade varit komiskt, om det inte varit så allvarligt, med en minister som så till den milda grad föraktar dem han som minister ansvarar för.

Den mediala rapporteringen från just Brasilia är overklig. Studentdemonstrationen äger rum fyra dagar efter en pro-bolsominisk manifestation, utlyst över hela landet. I Brasilia hölls även denna på esplanaden, och tog hela förmiddagen och större delen av eftermiddagen i anspråk. Det är militärpolisen som ger media uppgifter om antalet deltagare, och den 26 maj förklarar polisen att 20 tusen människor ”under hela dagens lopp” passerat platsen. Om demonstrationen den 30 maj säger militärpolisen att deltagarantalet varit 1,5 tusen.

Vilka huvuden räknas, och vid vilken tidpunkt? Studentorganisationen UNE:s uppskattning var att 30 tusen deltog i studentmanifestationerna. Kanske är det en glädjekalkyl. Men så mycket vet jag, som att när jag med svårighet trängde mig ut ur folksamlingen för att hinna till dotterns skola var vi långt många fler än ett par tusen. Vid demonstration 26 maj räknade polisen under hela dagen. Den 30 maj slutade man räkna klockan elva på morgonen. Myndighetsuppgifter lika tendentiösa som allting annat i detta svårnavigerade politiska landskap.

Runt omkring mig skanderar folk i takt: Nas ruas! Nas praças! Quem disse que sumiu? Aqui está presente o movimento estudantil! (På gatorna! På torgen! Vem sa att vi försvunnit? Här är studentrörelsen!) Studenterna mobiliserar för framtiden, och den ansvarige ministerns omedelbara reaktion att hota vemhelst som uppmanar till protest med repressalier.

I söndags, när den självdeklarerat patriotiska rörelsen klädd i gult och grönt manifesterade sig, var regeringsreaktionerna helt andra. Presidenten förklarade att folket inte manifesterade för en specifik regering, utan för själva nationens framtid. Och justitieminister Moro kommenterade via twitter: En demokratisk fest. Folket som manifesterar sig till stöd för president Bolsonaro, pensionsreformen och antikriminalitetspaketet. Utan någon auktoritär agenda. Folket på gatan är demokrati.

En demokrati i Moros smak, kanhända. För i folksamlingen svävade justitieministern själv som en enorm uppblåsbar Stålmannen. Och jämte denna superhjältedocka av Sérgio Moro fanns också alla de krav och uttryck som blivit standard i de gulgröna manifestationerna: Arminha med handen. Krav på att stänga kongressen. Krav på att stänga högsta domstolen. Och, såklart, hyllande av den kupp som 1964 blev inledningen på dryga två decennier av militärdiktatur.