Han ligger i tandläkarstolen med munnen öppen, och jag ser hur bröstkorgen häver sig häftigt medan tandläkaren injicerar bedövningen i hans tandkött. Bredvid hans huvud står en tandläkarstudent, behjälplig med redskap och med vilken tandläkaren för en ständig dialog. Jag skulle vilja flytta mig för att kunna se hans ögon, något litet slags kommunikation, men jag stannar på den plats vid hans fotände jag blivit anvisad. Andra personer – en annan tandläkare, en tandsköterska – kommer emellanåt in, betraktar läkarens arbete, betraktar insidan av hans mun. Det är som vore han en kuriositet. Tandläkaren säger, lite skämtsamt: Jag känner mig som om jag ger en show här. Jag tänker: Om du känner så, hur är det för honom som ligger på rygg utan att kunna tala?
När jag var barn drömde jag om att ha en sådan här stol. Det syntes mig vara höjden av lyx; en stol som med en knapp kunde höjas, sänkas och lutas i vilket läge jag än önskade. Nu tänker jag att min dröm om en alldeles egen tandläkarstol hängde samman med att tandläkarbesöken i barndomen alltid kändes bra. Det var bokmärkena i den blommiga burken, det rika berömmet för mina tänder. Fortfarande får jag alltid beröm hos tandläkaren. Jag vet inte varifrån jag har fått mina tänder, vilken tur jag välsignats med just när det gäller tänderna. Varenda gång jag i vuxen ålder gått till tandläkaren har jag tänkt: Nu måste det väl ändå komma? Men hittills har det inte kommit. Jag är fyrtiofyra år gammal och har aldrig haft ett hål.
Nu följer jag med honom för att … ja, för att vad? För att hålla koll, för att hålla vakt. Han är osäker på om de behandlar honom rätt. Och sist han var där sa de att han måste lära sig bättre svenska. Men att han, om språket nu var ett problem, skulle kunna ha rätt till tolk var det ingen som knystade om.
Talar du hans språk? frågar mig tandläkaren när jag presenterar mig. Nej, säger jag, men vi känner varandra väl. Jag följde med för jag vill höra direkt hur det är med hans tänder. En lagning ramlade, och han var orolig.
Två rotfyllningar på gång. Något jag aldrig gjort, något jag inte vet hur det går till. Tandläkaren går igenom de många stegen med mig, vänder sig sedan till honom och säger, överdrivet artikulerat: Det är viktigt att du tänker på det där med söööta saker. Jag tänker, lite irriterat: Han talar långt bättre svenska än så. Och varför tillrättavisa om något hen inte vet istället för att fråga honom? Högt säger jag bara snabbt: Det gör han, det gör han hela tiden. Då vänder sig tandläkaren till mig igen och säger: Vi släcker bränder här. Det var så illa, så vi måste göra lite i taget och släcka bränder. Det tar tid.
Den underliggande tonen; vad har du gjort med dina tänder? Innan han får lägga sig i stolen frågar hen: Pratar du mer svenska nu? Igen svarar jag för honom, i käck ton: Han pratar mer och mer svenska hela tiden. Jag hatar att jag för hans talan som vore han ett barn.
Medan tandläkaren studerar förra besökets röntgenbilder berättar jag för hen: När han kom till Sverige var han sexton år gammal. Han hade rätt till tandvård på samma villkor som vem som helst. Men ingen hjälpte honom att få den vård han hade rätt till. Under tre år blev problemen bara värre, och det skulle de inte ha behövt bli. Hen svarar snabbt: Ja, det där vet jag ingenting om, det får du ta med min chef. Jag säger, i den vänligaste ton jag förmår: Jag förstår att det inte är med dig. Men jag vill ni ska veta det när ni behandlar honom.
Det tar tid. Det borras. Det rensas. Det fylls med provisorisk fyllning inför nästa rensning gud vet när. I en kort paus säger han till mig att jag kan gå hem om jag vill. Jag säger att jag stannar tills de är färdiga med honom. När han åter ligger ner med munnen uppspänd säger tandläkaren till mig: Nekros. Tanden är död, förstår du? Annars skulle det inte gå att borra såhär. Jag frågar: Går den att rädda? Hen säger: Vi ska försöka. Den sitter ju ändå ganska långt fram i munnen.
Jag är fyrtiofyra år gammal och har aldrig haft ett hål. Det chockerar mig att en yngling på tjugo har döda tänder i munnen. Det chockerar mig att han förmodligen har haft mycket mer ont än han erkänt när jag frågat. En tand har de redan dragit, de bedömde den bortom räddning. När jag innan uppehållstillståndet frågade honom om hans tänder sa han att visst kände han av dem, men så farligt var det inte. När jag nu sitter med honom i behandlingsrummet klandrar jag mig själv för att jag inte ansträngde mig mer för att boka en akut tid, den ”vård som inte kan anstå” som även papperslösa har rätt till.
Men vad vet jag? Kanske hade de då bara dragit ut alla hans trasiga tänder. Nu får jag intrycket av att de i alla fall gör ett ärligt försök att rädda kvar dem.
Hans bröstkorg häver sig upp och ner och det besvärar mig att jag inte kan se honom i ögonen. Folk går ut och in. Han är utlämnad åt deras händer och blickar, som vore han ett exemplar i en anatomisk teater. Det sätter sig alltid någonstans, det man tar emot under livet, det man utsätts för, sorger, oro. Det sätter sig någonstans. För honom, så mycket har jag förstått, är det i tänderna det satt sig.
Till slut får han sitta upp och skölja. Tandläkaren säger åt honom att inte äta på en timme. Hen säger, liksom tröstande: Det är ju väldigt bra att du kommer i alla fall, när du nu är kallad. Han säger: Ja, jag kommer, det är klart jag kommer. Och jag tillägger, som för att försäkra tandläkaren om hur förbannat duktig han är, om hur förbannat duktiga vi är: Det första vi gjorde när han fick uppehållstillstånd var att se till att boka en tandläkartid. Hen säger: Det är bra, det är bra.
Jag ler vänligt. Irritationen vrider sig under skinnet som en illa tilltygad kackerlacka. På ytan är jag Morticia Addams; älskvärt vägrande att kännas vid undertonerna.
För inte kan jag riskera bli ovän med någon som har makten över hans mun.
Tack. Vi tar farväl, vi går därifrån.
