Fem dagar efter min dämpade bilresa genom Brasilias bägge flygplansvingar undertecknas dekretet. Presidenten står omgiven av stabsmedlemmar som gör arminha, formar tummen och pekfingret till en pistol. Alla ler, en dag att fira. Dekret 9.784 om rätten att bära vapen.
Dagarna går här, en efter en. 403, 404, 405 …
Sanktionerandet av det dödliga våldet är inget nytt. Det är bara en utvidgning. Ett steg ut i en allt brutalare offentlighet. Varje dag postar Eliane Brum, kolumnist i den portugisiskspråkiga utgåvan av El País, samma fråga på sin officiella sida på Facebook: Vem beställde mordet på Marielle? Och varför?
Den första frågan är viktigare än vem som pressade avtryckaren. Den andra frågan är närmast retorisk.
… 406, 407, 408 …
En av Marielles huvudsakliga politiska frågor var det systematiska våld som drabbar favelans invånare. I Sverige brukar ordet favela översättas med kåkstad, men det är missvisande. Även områden som börjat som kåkstäder, som icke regulariserade bosättningar, utvecklas med tiden till etablerade bostadsområden vars utmärkande drag inte är bebyggelsens stabilitet, utan befolkningens fattigdom. Dessa områden kallas i olika länder vid olika namn. Namnen skiljer ut dem från områden som bebos av de människor som, till skillnad från de fattiga, vilar trygga i sina medborgarskap. ”Utanförskapsområden” heter det i Sverige. ”Getton” i Danmark. I Brasilien är det favelas.
Och även om alla är medvetna om våldet i favelan, är det sedan länge normaliserat. Få utöver dem som faktiskt berörs, reagerar på dödandet. Befolkningen tvingas bemästra sin vardag – liv, arbete, familj, kärlek, sorg – klämda i maktstrider mellan knarksyndikaten, en korrupt poliskår och militären. Och på senare tid, också de urbana miliser som har nära band till såväl poliskåren som till familjen Bolsonaro. Tidigare i år publicerade tidskriften Piauí ett omfattande reportage signerat Allan de Abreu om framväxten av Rios miliser, om Marielles politiska arbete, och om alliansen mellan miliserna och den nya politiska högern. Det är, som med hela Brasilien just nu, skrämmande läsning.
Favelan är inte någonting utanför, den är en av Brasiliens utsidor. Liksom det finns en urban utsida, finns det en rural. När vi pratar om våldet i Brasilien säger S till mig: Åk till Mato Grosso do Sul. Där ser de índios på vägen kör över dem, bara sådär. Det är utsidans våld som håller insidan på plats. Det är systematiskt. Det är konstitutivt. Och det är, i kraft av att vara konstitutivt, också i denna världs själva hjärta.
… 409, 410, 411 …
Om våldet alltid funnits där är det dess skrytsamma självhävdelse som är det nya. Om det för alls inte längesedan ännu var viktigt att upprätthålla en civiliserad fernissa, tycks den idag helt ha vittrat sönder. I veckan offentliggjorde delstaten Rio de Janeiros guvernör Wilson Witzel en video på sig själv inifrån en polishelikopter som cirklar över staden Angra dos Reis. Prickskyttar i helikoptern skjuter med maskingevär mot okända människor som på oklara indikationer misstänks för att vara kriminella.
Witzel kallar det för att ”återställa ordningen i huset”. Den fascistiska eufemismen för mord.
… 412, 413, 414 …
Ett par dagar senare berättar en diakon i den lokala pingstförsamlingen om att en plats dit troende varje helg kommer för att be, blivit beskjuten i aktionen. Att ett tyg som där fanns är genomborrat av maskingevärens ammunition. Och att det är ren tur att ingen församlingsmedlem befann sig på platsen när polishelikoptern kom för att ”återställa ordningen”.
Tidigare i år publicerade Agencia Pública, en kvinnodriven sida för granskande journalistik, ett långt reportage om hur boende i favelan Manguinhos i Rio lever i skräck för de krypskyttar som sedan september förra året periodiskt avfyrar ammunition från den lokala polisstationens vakttorn. Skotten som utan förvarning kommer därifrån har framför allt riktats mot unga män med ryggsäck och keps, och på motorcykel. Skotten är avfyrade för att döda, det handlar om summariska avrättningar. Det var under förra årets valkampanj skjutandet började.
Under samma valkampanj seglade Witzel upp från ingenstans, som en nära lierad med kretsen kring Bolsonaro, och vann överraskande guvernörsposten. Bilderna från när Witzel tillsammans med Bolsonaros partikamrater Rodrigo Amorim och Daniel Sileviera eldar på en upphetsad folkmassa medan de bryter sönder en gatuskylt med Marielle Francos namn på, har blivit berömda. En valkampanj i vilken hela den nya högern flinande gjorde arminha med handen, och hånade och hotade dem som arbetade mot våldet.
… 415, 416, 417 …
En boende i Manguinhos säger: De är jägarna och vi här nere är djuren. En vän berättar för mig att hennes mor arbetar på en skola i ett annat fattigt bostadsområde i Rio, Maré, och att hon satt upp en skylt på taket till sin arbetsplats med texten: skola, skjut inte.
Praktiken att styra genom terror har sällan varit så explicit. Det var samma terror som dödade musikern och familjefadern Evandro Rosa för att han hade i sammanhanget fel hudfärg. Det var samma terror som dödade sopsamlaren och den blivande familjefadern Luciano Mendes när han trotsade militären kulregn i ett försök att bistå Evandro. Och medan justitieministern kommenterar dessa avrättningar med att det är ”sådant som händer”, skriver presidenten leende under det dekret som ska utsträcka rätten att bära dödliga vapen – liksom den moraliska sanktionen att godtyckligt använda det – till allt fler.
… 418, 419, 420 …
Det var samma terror som för 421 dagar sedan dödade Marielle Franco.
Våldet är inte nytt. Terrorn har alltid funnits där. Men någonting har likväl förändrats. Den radikala högern i Brasilien har deklarerat öppen jaktsäsong.
