En mening har satt sig i mig: De är jägarna och vi här nere är djuren.
En av de mest formativa böckerna jag läste i min barndom var en roman av Jurij Rytcheu, När valarna försvinner. Rytcheu föddes i en tjuktjisk fångstmannafamilj, och boken bygger på tjuktisk historietradition. Men den är också en berättelse om ett samhälles ekologiska fall. Den punkt efter vilket inget återvändande finns inträffar när människorna, i strid med äldre tiders tabun, börjar jaga de valar med vilka de spårar ett gemensamt ursprung.
Jag var tolv år gammal när jag läste boken, och särskilt en scen – helt vardaglig – minns jag. En fångstman har kommit hem med en dödad säl och lägger den utanför huset. Någon, jag minns inte om det är hustrun eller barnen, går ut till sälen och häller vatten på dess nos. Djuret ska få dricka sig otörstigt en sista gång.
Till och med efter att bytesdjuret dödats, relaterar människorna till det som en varelse med behov, en varelse att interagera med, ett subjekt.
De är jägarna och vi här nere är djuren.
Jag tänker att den erfarenhet den anonyma kvinnan från Manguinhos ger uttryck för, är raka motsatsen till den relation som råder mellan sälen och jägaren i Rytcheus roman. Osynliga, gömda i polisens vakttorn, sitter krypskyttarna och avfyrar skott mot människor som är för långt bort för att de ens ska kunna urskilja deras anletsdrag. Ett dödligt våld på avstånd.
Det är jakt, men det är jakt i en mycket specifik mening. Metaforen får sin begriplighet inom en kulturell ram som reducerar djuret till objekt och behandlar det därefter. Och som på samma vis reducerar vissa människor till objekt genom att behandla dem som djur.
Det är inte i själva dödandet det ligger. Antropologen Eduardo Viveiros de Castros arbeten om vad han kallar ”amazonsk perspektivism” tecknar en fascinerande bild av vad det innebär när subjektskap är utsträckt till i princip hela världen, som realitet eller potentialitet. I Amazonas, hävdar han, går den traditionella vägen till kunskap inte genom att avskilja ett objekt som studeras, utan istället genom att som subjekt närma sig ett annat subjekt och smälta samman med det. I sin mest radikala – och också våldsamma – form innebär det att göra det andra subjektet till del av sig själv genom att förtära det.
Att bli djur i Amazonas är inte att bli objekt. Att bli djur är att inta en annan subjektsposition. Det är shamanens väg.
Det finns förvisso någonting predativt i det Viveiros de Castro skildrar. Men med den utvidgade subjektsposition följer att våld alltid är närhet, aldrig distans. Här finns en skarp kontrast till det slags våld som den moderna teknologin har industrialiserat i vapen som hela tiden möjliggör större och större avstånd mellan jägare och jagad, förövare och offer.
Vi här nere är djuren, säger hon. Den jakt hon talar om följer en specifik logik. Som i 1800-talets nöjesjakt på bisonoxar, bedriven till och med från tåg i rörelse: att skjuta bara för att man kan, att döda bara för att man kan, att göra det från ett avstånd där lukten av blod aldrig behöver störa eventuellt känsliga näsborrar. Jakten har sin funktion, efter kontext, naturligtvis. Precis som det slumpmässiga avfyrandet av gevärseld från avstånd mot favelans invånare har sin funktion. Rovjakten på bisonoxar slog sönder de indigena präriefolkens försörjningsbas, och tjänade direkt den koloniala expansionen västerut. Polisterrorn i Brasiliens fattiga bostadsområde tjänar mer komplexa syften. Att hålla i schack en befolkning som på samma gång är farlig och fullständigt nödvändig som billig arbetskraft; att underhålla lukrativ illegal handel utan att låta de lokala kriminella organisationerna få alltför stor makt; att fragmentisera ett samhälle så att mobilisering och organisering försvåras.
Från tornet eller helikoptern reduceras människorna till kryp som kan dödas mellan tummen och pekfingret.
Det är ju ingenting nytt. Många har skrivit om detta. Om dödandet på avstånd. Om avståndet mellan helikoptern och marken. Mellan tornet och marken. Mellan drönarens kontrollrum och marken.
Om djuret får dricka sig otörstigt en sista gång innebär det att det också måste, ända in i döden, behandlas som ett väsen snarare än som ett ting, en hög med kött, ett livlöst objekt. Varför är det ens viktigt? Det är viktigt för att kritiken av det moderna våldet tenderar att rikta in sig på våldet som sådant, som om våldets natur alltid är en och samma. Vad som mer sällan syns är dess mest grundläggande ideologiska betingelser. Inte frågan om man får begå våld. Snarare frågan om vad våldet, draget till sin konsekvens, är.
Antropologen Aparecida Vilaças fantastiska bok om den koloniala erövringen av warifolket i västra brasilianska Amazonas på 1940- och 50-talen ställer allt detta på sin spets. Vad hon tecknar, genom otaliga intervjuer med människor som minns erövringen från vitt skilda perspektiv, är en bild av ett samhälle centrerat kring just våld och dödande. Ett karaktärsdrag som gjorde att grannfolken skydde wari, och att wari-samhällena förhållandevis länge undgick kolonisering. För wari var de som jagade och åt människor och peccarisvin utan åtskillnad. Wari var dem man höll sig undan.
Men när det koloniala samhället slutligen når wari, möter wari någonting de överhuvudtaget inte kan förstå: Den koloniala kulturen svarar på dödandet av en enda människa med en massaker på en hel by. Själva villkoren för våldet förändras i grunden. För den koloniala kulturen utövar, till skillnad från wari, ett våld vars yttersta konsekvens alltid är det kollektiva förintandet av den andre.
Wari betraktade dödandet av människor som jakt. Men det var ett våld som alltid innebar närhet och som därför, i någon mening, var relationellt. Den obekväma historiska sanning Vilaça demonstrerar är att medan warikulturen var den som explicit omfamnade våldet, fanns här likväl inga begrepp om utrotning eller förintande. Det är den koloniala kultur som som säger sig helga människolivet, som visar sig fullständigt överlägsen i sin mordiska och destruktiva kapacitet. Det är med koloniseringen som massakrerna börjar.
Zygmunt Bauman kallade det för det ”kategoriska mordet”. Att utplåna ett kollektiv på kategoriska grunder.
Ända sedan hon var mycket liten har min dotter orienterat sig mot djur. Hon förvandlar sig till dem alla; katt, ekorre, lämmel, mus, ödla, kanin. Skygga katter närmar hon sig genom att försiktigt hasa på golvet, jama och spinna. När hon tecknar självporträtt är det med ett djurs nos och kluvna läpp.
För henne är de ännu alla subjekt. Men också sedan tidigt har ett annat element funnits i hennes lekar: Jägaren med sin fälla, pilbåge eller sitt gevär. Jägaren är den som ständigt återkommer. Jägaren har inget ansikte och inget annat syfte än att skada och döda.
För att vara djur, i den kulturella kontext hon växer upp, är alltid att vara jagad.
