Det är de där situationerna.
Mitt seminarium är precis slut. Min hud är vrängd ut och in. J frågar om jag vill gå ut och ta ett glas. Och jag vill. Men ännu mer vill jag hem. Han säger: ”ok, jag kör dig.”
På väg ut genom universitetsbyggnaden känner jag en svag doft av marijuana. Jag frågar J, lite skämtsamt: ”Känner du också lukten av marijuana? De har ju helt rätt om universitetet.”
Han förstår inte skämtet och jag driver det inte vidare. Vi går till hans bil.
Min hud är vrängd ut och in. Jag sitter bredvid J i bilen och tänker att han ser slut ut. Jag har inte känt honom så länge och har inte riktigt koll på hans register. Ändå gör det mig ont att se honom sådan här. ”Jag tror jag måste härifrån,” säger han. ”Jag håller på att gå ner mig i den här politiska situationen. Jag tror jag måste stänga av facebook.”
Han är ändå en av dem som sitter tryggt. Om nu någon kan sitta tryggt i rådande läge.
Resten av resan pratar vi om våra barn. Om vilka språk vi talar med dem. Om rasismen här och där.
I en trafikstockning på en flerfilig väg hamnar vi med en refug direkt till vänster om oss. I refugen sitter en man som utstrålar fattigdom. Han dricker ur en petflaska som det står coca cola på, men vätskan är färglös. Från höger kör en bil in bredvid oss och vi hör hånet och okvädningsorden genom dubbla bilrutor. Jag känner J stelna till bredvid mig precis som jag själv stelnar till, vi tystnar mitt i samtalet. Från den andra bilen: en ruta vevas ner, en hand sticks ut, ett horntecken, en skjutrörelse.
Vi är mitt emellan den oskyddade mannen i refugen som dricker ur en gammal pet-flaska, och de unga männen i bilen bredvid som gör arminha med handen. Bara på skoj, alltid på skoj. ”Och så vill de på det liberalisera vapenlagarna”, säger J lågt. När trafiken rullar på igen, och våra respektive bilar avlägsnar sig från varandra, andas vi bägge två ut.
Min hud är vrängd ut och in. Jag tänker på den skadade ugglan nedanför vårt grannhus häromdagen. Hade den flugit in i ett nyputsat fönster och skadat huvudet? Portvakten tog den i handen och stänkte vatten på dess huvud, men den kvicknade inte till. Då lade han den intill en rabatt och lämnade den där, flämtande. Också vi lämnade den.
J släpper av mig vid mitt hus. Vi säger farväl, vi ses väl nästa vecka då. Vilka dagar är du där? Jaha, jag är nog där då också.
Ninguém solta a mão de ninguém. Så har vi upprepat ända sedan valnatten. Men jag undrar om vi ens vet hur man gör när man håller fast