Är utbildningsdepartementet det departement som löpt mest amok? Eller är det bara att utbildning och forskning är mig närmast? Jag får alltmer känslan av att sitta i en karusell som snurrar allt snabbare medan jag med stigande illamående försöker registrera vad som händer omkring mig. Att fokusera på det jag kom hit för att göra har blivit fruktansvärt svårt.
I tisdags tillkännagav utbildningsministern att tre federala universitet, bland dem Universidade de Brasilia (UnB) där jag just nu befinner mig som gästforskare, ska få sina anslag minskade med 30 %. De andra lärosätena är Universidade Federal Fluminense (UFF) och Universidade Federal da Bahia (UFBA). Ett av de angivna skälen är att universiteten tillåtit politiska aktiviteter och allmän oordning på campus. En annan orsak är, enligt ministern, att universiteten presterat sämre på senare tid. Det meddelades också att fler universitet är under utvärdering, Universidade Federal de Juiz de Fora (UFJF) nämndes vid namn.
Både UnB och UFBA stiger i nationella och internationella rankingsystem, medan UFF ligger stadigt. UnB är rankad som topp tio i landet. Ministerns påstående om sjunkande prestation är taget ur luften, en direkt lögn.
Återstår motivet att kontrollera aktiviteter på campus.
Att UnB är ett av de första drabbade universiteten är ingen tillfällighet. Ända sedan sin födelse, sammanbunden med staden Brasilias födelse, har UnB varit en plats för kritik och motstånd. Och den militära repressionen var hård. På 1960-talet, med införandet av de hårdaste undantagslagarna, invaderades campus av militär, studenter fängslades, många i lärarkåren och ledningen förlorade sina jobb och tvingades i exil. Historien ekar genom universitetets väggar av modernistisk betong.
De aviserade neddragningarna förmedlades till universiteten via media. UnB förklarade att man inte nåtts av någon som helst officiell kommunikation, men att den tekniska avdelningen vid kontroll kunnat konstatera att 30 % av anslagen faktiskt låg frysta i systemet. När kritiken under tisdagen växte sig allt starkare meddelade utbildningsministeriet att samtliga federala universitet och institut får 30 % av sina anslag frysta. Till nästa termin ska verksamheterna utvärderas för att se vilka som förtjänar att få tillbaka delar av anslagen.
Den förda politikens strategi är chockverkan. Bara en dag innan utbildningsministeriet aviserade frysningarna av anslagen, hade en debatt brutit ut om lärares integritet i klassrummet. En student – som dessutom är aktiv i PSL, Bolsonaros parti – hade filmat sin lärare medan hon kritiserade Olavo de Carvalho, fascisten som är presidentens ideologiske guru. Filmen spreds på sociala medier, och presidenten själv publicerade den på sin twitter. Utbidlningsministern gick ut och förklarade att det är elevers och studenters rätt att på detta sätt filma sina lärare.
Någon mobilisering för lärares integritet och säkerhet hinner inte ens bli påtänkt innan nästa slag kommer. På ett sätt framstår det som total galenskap. På ett annat, som att de vet exakt vad det är de gör. Och det går fort. Mycket fort.
Och kanske också en annan strategi: Angreppen på utbildningen vrider lärar- och forskarkårens uppmärksamhet bort från den fråga som faktiskt kan sänka regeringen; svårigheten att få igenom en reform av försäkrings- och pensionssystemet. Utbildningsinstitutionerna är alla fullt upptagna med att släcka bränder i sitt eget hus.
Skulle presidenten falla blir det sannolikt avlöst av ett militärt, mer statsmannamässigt och mindre ideologiskt impulsivt styre. Är det bättre eller sämre? Kanske är det ännu farligare. Just nu är det generalerna som framstår som de vuxna i rummet. Exakt den bild de ville skapa också 1964.
En kollega borta i Sverige skriver till mig: ”När man måste hoppas på generaler vet man att det står illa till.” Jag svarar: ”Jag hoppas inte. Jag är skräckslagen.” En annan svensk kollega skriver: ”Ta dig därifrån medan tid är.” Jag svarar att det är lugnt, jag är här med svenska pengar och har en anställning i Sverige att återkomma till. Då skriver han ”Jag tänker på mer än finansiering. Det verkar gå ruskigt fort i återgången till det gamla onda.”
Jag tänker att han är ju inte här. Att nyheterna är alarmerande, men att jag har ingen känsla av att det därför är farligt. Eller, att det är farligare än vad det har brukat vara.
Men så kommer jag att tänka på något annat. På hur jag häromdagen köpte en t-shirt i en av de små sympatiska butikerna i Conique, en t-shirt med texten Lute como Marielle Franco, ”kämpa som Marielle Franco”. Och att jag, trots att jag köpte den, faktiskt inte riktigt vågar ta den på mig på gatan.