Förra året. Vi hade varit och sett Luffaren och Rasmus ihop, den första filmatiseringen från 1955, vars manus sedan skulle ligga till grund för boken Rasmus på luffen. Det var jag, den sexåriga dottern och tonårspojken. För sexåringen framstod väl filmen som just en berättelse om ett Sverige som inte längre finns, en abstrakt tid när världen inte ens tycktes ha färger. Pojken kom med helt andra referensramar. Det var precis så det var på boendena, sade han efteråt, när familjerna kom för att välja ut någon.
Han syftade på inledningsscenerna i filmen, när Rasmus ännu befinner sig på barnhem. Varje gång ett adoptionshugat par kommer på besök får barnen ställa upp sig och försöka se så rara och trevliga ut som möjligt. Men Rasmus blir ändå aldrig vald, för så länge det finns flickor med lockigt hår är det ingen som kommer att vilja ha en pojke med rakt.
Pojken pratade inte om adoption i juridisk mening. Han pratade om de bland flyktingbarnen som fick familjehemsplacering. De valde den som såg trevligast ut? frågade jag. Ja, sade han.
Jag vet inte hur urvalsprocessens olika steg gick till i detalj. Men jag vet hur den såg ut från den plats där han befann sig, och något om vad det gjorde med honom. Själv blev han aldrig vald. När han väl kom till oss hade han hunnit valsa runt på otaliga hvb-hem, bli åldersuppskriven, fylla myndig på riktigt, flyttas till migrationsverkets boende, sedan ytterligare ett boende, och ytterligare ett för att sedan få slutgiltigt utvisningsbeslut. Avvisande på avvisande.
Det är inte lätt att vara älskvärd när världen gör sitt bästa för att visa att man inte är just det; värd att älska.
Jag tänker ibland om honom: allt är fel. Han skulle ha kommit till oss redan då, 2015 när han först trädde över Sveriges gräns. Han skulle ha kommit när han var sexton, inte när han var arton. Vi visste inte att han var vår, men det var han ju. Och hade vi bara vetat skulle vi ha åkt redan till det första boendet och hämtat honom hem.
Ett barn kommer till dig och du kan inte bestämma vem detta barn kommer att vara. När vi fick frågan om pojken kunde komma till oss, visste vi inte ens hur han såg ut. Han kom som en okänd med allt han ägde i en sportbag. Hade vi inte lyckats tycka om varandra, hade han väl hittat något sätt att flytta ut. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att han hade gjort det, han har alltför ung tvingats klara värre saker på egen hand. Men tack gode gud, tänker jag idag, att vi i alla fall aldrig ställdes inför en situation att välja mellanungdomar vi inte ens kände. Tack gode gud att han kom till oss så som barn i huset i de allra flesta fall kommer: en okänd person att långsamt upptäcka.
I Cuiabá, i den brasilianska delstaten Mato Grosso, arrangerades den 21 maj för andra gången eventet Adoção na Passarela, ”Adoption på catwalk”. I delstatens största shoppingcenter fick föräldralösa barn mellan fyra och sjutton år, särskilt uppklädda för tillfället, visa upp sig på catwalken för presumtiva adoptivföräldrar. ”Vad ögat ser, känner hjärtat” säger en av arrangörerna entusiastiskt, en representant för Mato Grosso-avdelningen av det brasilianska advokatsamfundet.
På bilden som sprids trippar en leende flicka i rosa kjol och ballerinaskor fram på catwalken, medan välklädda kvinnor applåderar och filmar med sina mobiler. Ve det barn som, mörbultat av livet, inte förmår vara tillräckligt älskvärt inför de presumtiva adoptivföräldrarnas granskande blickar.
