Vi är bjudna på en körkonsert en kväll, på en av de europeiska ambassaderna. Kören är mångnationell, en del är permanent bosatta i landet, andra är diplomater med tidsbegränsade kontrakt. Repertoaren en blandning av välkända sånger och hymner på olika språk, från olika traditioner. Det är vackert och stämningsfullt. Vi, publiken, sitter raka i ryggen på guldfärgade stilmöbler.
På flyget för ett par månader sedan såg jag Yorgos Lanthimos mästerligt groteska film The Favorite. Filmen skildrar de politiska och personliga intrigerna vid drottning Annes engelska hov i början av 1700-talet. Nu finner jag mig väntande på att Rachel Weisz rollkaraktär, Lady Sarah, ska braka in i salen och mötas av kammartjänaren Abigails (Emma Stone) ord: Cousin, how good to see you’ve returned from… vid vilket Sarah fyller i: Hell. I’m sure you shall pass through it one day.
Lady Sarah har sannerligen varit i helvetet. Efter att ha förgiftats av sin kusin och fallit av sin häst, har hon med omild hand räddats och vårdats tillbaka till livet av människor som driver en bordell och som i henne ser en ny kassako. Det är när en presumtiv kund från hennes egna höga kretsar känner igen henne, som hon ännu illa tilltygad kan återvända till hovet.
Jag antar att jag börjar fantisera om Lady Sarah för att jag känner mig som i ett kostymdramas kammarkonsertscen. Känslan snarare förstärks än försvagas av den mångkulturella repertoaren, som gör allt från Beatles till forró till skönt klingande stämsång. Det är civiliserat. Det är smakfullt. Det är del av diplomatvärldens privilegierade bubbla.
På så vis liknar det också hovet. I officiell bemärkelse är det den politiska världens absoluta centrum. I en annan bemärkelse, likväl så radikalt utanför världen. Kosmopolitanism, såsom det faktiskt tar sig uttryck i praktiken: En idé – med det grekiska polis som idealbild – om det civiliserade umgänget mellan ömsesidiga jämlikar, utsträckt till kosmos. Det vill säga, i alla fall i sidled. Aldrig nedåt, annat än i några lysande individuella undantag som får bekräfta regeln.
Hell. I’m sure you shall pass through it one day.
Samma dag har jag läst en artikel om historien bakom det mycket brasilianska ordet baderna. Ordet är ett pejorativ, och betecknar oreda och allmän röra. Det är ett ord som legitimerar repressiva åtgärder. Och det är också, historiskt, namnet på en berömd balettdansös, Marietta Baderna. Född 1828 i Italien, påbörjade hon redan där en framgångsrik bana som dansös. I tjugoårsåldern kom hon tillsammans med sin familj av politiska skäl till Brasilien. Mycket snart nådde hon stor berömmelse även här.
Mariette var både politiskt och estetiskt radikal. I gatans folkliga rytmer, starkt präglade av de afrikanska kulturer som kommit till Brasilien genom ett slaveri som ännu var i kraft, hittade hon uttryck som hon ympade in i sin egen dans. Hennes växande folkliga popularitet förde nya publikgrupper till teatern, och dessa följde inte den högkulturella publikens beteendenormer. Både Mariettes dans, och hennes publik, blev allt mer besvärande. Successivt stängdes scenerna för henne, och det namn som tidigare varit hyllat i den yppersta eliten kom att förknippas med oordning och oreda.
Jag kan bara få hennes dans beskriven för mig. Men såsom den skildras, får jag i alla fall intrycket av att hennes storhet låg i förmågan att låta de folkliga uttrycken bryta upp balettens stela och disciplinerade ramar, utan att för den skull överge dess former. Om så, var den också raka motsatsen till det som kanske oftare sker när folkliga kulturuttryck träder in i tidigare mycket exklusiva rum: att de passas in i och disciplineras för dessa rum.
Efter körsången är det mingel i residenset. Medan ambassaden bjuder på dricka har körmedlemmarna själva ordnat ett knytkalas av mat och sötsaker. Det är alltigenom sympatiskt och civiliserat, ett möte mellan jämlikar som delar varandras bröd. Mellan köket och residenssalen går kvinnor i uniform – blå klänning, vitt förkläde – och bär disk och servetter. Ingen av dessa kvinnor är vita. Vi konverserar. Barnen leker. Vi befinner oss i världens mitt. Den kosmopolitiska bubblan är en bubbla av pansarglas.
