I Amazonas växer träden som skulpturer.
Än sen om det bara blir fragment? Den här staden är fragment.
Vi är här i en vecka. Stephen berättade innan vi for att när han senast var här på 1980-talet var Presidente Figueiredo inte mer än en samling trähus. En del av dem står kvar, men det mesta är nu byggt av murbruk och puts. BR-174 skär rätt igenom regnskogen, från Manaus till Boa Vista. Om inte vägen hade dragits just här, skulle Presidente Figueiredo inte existerat.
Presidente Figueiredo är motorvägens stad.
Siffror. Fram till 1967 beboddes regionen mellan Manaus och Caracaraí av waimiri-atroarifolket. Eller kiña, som de själva benämner sig. Deras land sträckte sig längs floderna Uatumã, Curiuaú, Camanaú, Alalaú och ända fram till Jauapery och Anauá in i Roraima. När Georg Hübner och Theodor Koch-Grünberg var här 1905 uppskattade de kiñas antal till sex tusen levande själar. 1968 flög fader João Calleri över området och gjorde på urfolksmyndigheten Funais uppdrag en ny befolkningsskattning. Han kom fram till omkring tre tusen kiña. Fader Calleris uppskattning bekräftades efter en mer noggrann undersökning av Funai 1972, men mindre än två år senare skulle myndigheten själv uppge att kiñabefolkningen nu bestod blott av mellan sex hundra och tusen personer. 1983 reste så Stephen Baines, då ung doktorand i antropologi vid Universidade de Brasilia, från by till by och räknade invånarna. Stephen hittade 332 överlevande. Av dem var 216 under tjugo år.
Presidente Figueiredo är folkmordets stad.
Trettio år efter Stephens folkräkning har kiña visat sin beslutsamhet och vägran att glida in i det förflutnas skuggor. Inga sista mohikaner här. 2018 hade befolkningen vuxit till 2009 personer.
Vi är här i en vecka. Min dotter förälskar sig i en kattunge som gjort sig en bostad invid en enkel frukost-och lunchservering, på vägen mellan pousadan och centrum. Den är vit med svarta och bruna fläckar. Första gången vi går förbi den springer den förskrämt undan. Dottern sätter sig på huk, jamar milt, spinner och väntar. Då kommer kattstackaren, hungrig på ömhet. För varje gång vi går förbi, blir den mer orädd. Och var gång följer den som en liten hund min dotter ett halvt kvarter, för att sen återvända till sin restaurang.
Av rädsla för att katten en dag ska vägra återvända till restaurangen, förbjuder jag min dotter att ta med mat till den. Men hon smugglar med sig brödbitar som hon knådar ihop till små degbollar. Katten äter girigt ur hennes hand. Hon skriver en kärleksdikt till katten, den första dikt hon skriver på portugisiska, och ber mig att publicera den på internet. Hon talar oavbrutet om sin sorg över att inte kunna ta med just denna, av alla hundra gatukatter vi träffar här, med sig hem.
Presidente Figueiredo är också katternas stad.
Jag tycker omedelbart om familjen som äger pousadan där vi bokat rum. Hade vi bott här, känner jag, hade vi förmodligen umgåtts. Det är deras trivsamt stökiga privata hem som också är vandrarhem. Som i så många hem här i norr, är gränsen mellan ute och inne flytande. Det kombinerade köket och vardagsrummet är helt öppet åt två håll, vi lagar mat och äter invid trädens stammar. När det blåser virvlar löven in under soffan. Min dotter leker med deras döttrar. Jag kan lugnt lämna henne hemma medan jag gör ärenden. Hon är inte ensam.
Men Presidente Figueiredo är de brutala klasskillnadernas stad.
Det som på ytan ser så annorlunda ut än i södern, men som en millimeter under ytan inte längre skiljer sig nämnvärt. Det är inte i om kastrullerna är kantstötta eller inte, inte i om kylskåpet är nytt eller inte, utsugningen ligger. För mig lever värdfamiljen ett enkelt liv, mycket långt från min sydliga familjs konceptinredda inomhusmiljöer. Men de tillhör likväl den betjänade klassen. Och av stadens två skolor, är det i privatskolan deras döttrar går.
Varje morgon kommer dona N och förbereder min frukost medan hon hjälpligt håller ordning i det stora huset. Varje morgon pratar hon oavbrutet på en portugisiska jag har betydande svårigheter att förstå, ovant som mitt öra är vid hur människor talar här i norr. Mycket snart börjar hon tala illa om den unga värdinnan. Trots att maken, värden, nog borde råka lika illa ut, är det bara värdinnan dona N talar illa om. Någonting hos värdinnan provocerar. Kanske bara detta: att hon är ung och påfallande vacker. Att hon genom sin samhällsklass också är oerfaren om livets allra hårdaste sidor. Och att det likväl är hon som är den äldre kvinnans boss.
Studera, det är det man måste göra. Bara så slipper man slava för andra, säger dona N bittert. Det är först under vår sista dag i Presidente Figueiredo som jag inser erfarenhetsdjupet i hennes ord. Vi talar om att jag och dottern nu ska resa, och dona N frågar mig än en gång var det egentligen är vi bor. Jag säger:Vi bor i Sverige, det ligger i Europa. Då frågar hon: Är det i Brasilien? Jag pressar undan min förvåning för att inte genera henne.
Presidente Figueiredo är de slitna kropparnas stad.
Värdinnan är några över trettio, men ser mycket yngre ut. Dona N är några över femtio, men jag hade kunnat svära på att hon var gott och väl över sextio. Det chockerar mig när jag förstår att hon är mindre än tio år äldre än jag. I Brasilia fortsätter regeringen att driva på en pensionsreform som, bland annat, ska höja den möjliga pensionsåldern med flera år. I dona N:s fårade ansikte stavas pensionsreformen ingenting annat än intensifierad exploatering.
Regeringen håller universiteten som gisslan för att driva igenom reformen. På finansdepartementets byggnad i Brasilia hänger en jättelik poster med texten Nytt pensionssystem – Nya pengar till utbildning. Postern hamnade där efter utbildningsdepartementets chockartade besked om brutala nedskärningar i anslagen till samtliga federala universitet. Utbildningsministern sa explicit att bara om pensionsreformen går igenom, kommer nedskärningarna ses över igen.
En av de saker som mest tycks sticka i ögonen på regeringen: Åren med Arbetarpartiet har inneburit början till en förändring av synen på högre utbildning. Från att i princip bara ha varit tillgänglig för den som kommit från bättre förhållanden, har högre utbildning allt mer blivit något även arbetarklassens barn ser som en möjlighet. Studera, det är det man måste göra. Bara så slipper man slava för andra.
Men vem ska då skura medelklassens golv?
Den femtonde maj paralyseras universiteten och studenter och personal går ut på gatorna i tusenden för att protestera. Också i Presidente Figueiredo. Men jag, jag är inte ens där. Ny i staden som jag är, har jag missat all lokal information. Och min morgontrötta dotter ligger fortfarande och sover när studenter, universitetsanställda och sympatisörer går ut på gatorna och manifesterar.
Vi är här i en vecka. Min returtangent har blivit trög. Jag misstänker att det har att göra med myrorna som kilar in och ut överallt. De är inte mer än en millimeter långa från huvud till bak, de kommer in i det minsta utrymme. En dag lyckas de ta sig in i en lite slarvigt tillsluten sockerburk. Jag har börjat dricka socker i morgonkaffet, börjat vänja min organism vid även denna koloniala last; det överdrivna sötandet. Nu dricker jag kaffe med socker och myror.
Presidente Figueiredo är de mycket små myrornas stad.
Det finns bin i nästan samma format som myrorna, bara marginellt större är de. De lever i stolpar och där producerar de sin honung i minimala celler. Hade jag inte blivit sagd att det var bin, hade jag tagit dem för knott. Det är folket i Casa do Mel, Casa da Cultura Urubuí, som visar mig de mycket små bina. Något större bin, men fortfarande små, står för husets egen honungsproduktion. Gaddlösa, harmlösa, svärmar de här och var över den vildvuxna labyrintiska tomten. Här har familjen Schwade i många år nu odlat bin och sålt honung. En dag följer ett av de gaddlösa bina med oss hela vägen till pousadan.
Presidente Figueiredo är honungens stad.
Egydio Schwade är en legend. I alla fall i min värld. Han var en av dem som på 1970-talet grundade den katolska organisationen Cimi, som i sin verksamhet bland urfolken radikalt skulle omformulera den dominerande innebörden av kristen mission. Egydio och hans nu bortgångna hustru Doroti, var också de som genom ett alfabetiseringsprojekt hos kiñafolket på 1980-talet började avtäcka de historier av genocidalt våld som låg bakom den förfärande befolkningsminskning Stephen registrerade under sitt doktorandprojekt. I Casa da Cultura Urubuíupprätthåller Egydio, med assistans av en svärdotter och periodiska volontärer, ett arkiv och ett bibliotek som är det egentliga skälet till att vi kommit till Presidente Figueiredo. Här, i detta arkiv, finns folkmordet registrerat i de teckningar och första stapplande meningar som var del av kiñas strävan att lära sig kolonisatörernas skriftliga form av kommunikation. De vita dödade alla med bomber står det på en av teckningarna. Min mor lärde mig inte göra hängmattor, säger en annan.
Presidente Figueiredo är de glömda och återuppväckta historiernas stad.
En natt blir vi närmare fyra timmar utan el. Jag tror det är mörkret som väcker mig, men kanske är det hettan. Luftkonditioneringen är av, likaså den lilla doftapparaten i väggurtaget som ska hålla myggorna borta. Nu har de börjat inta rummet. Medan jag lyssnar till den ovana tystnaden smörjer jag i skenet från mobilens lampa den sovande dottern och mig själv med myggmedel. Luftkonditionering och kylskåp surrar vanligtvis hela natten, ledljus lyser i husets atrium. Men nu, mörkret och tystnaden omfattar allt. Presidente Figueiredo må vara en stad, men natten saknar stadens ljud. Jag ligger i det kompakta och fäktar med en mygga som envist vägrar lämna oss ifred. Vid tretiden på morgonen börjar en avlägsen tupp äntligen att gala.
