På taket till en vattencistern i Zona Norte i mångmiljonstaden Rio de Janeiro har en stor lysande Davidsstjärna rests. Cisternen ligger i det som sedan två år tillbaka, av den kriminella organisationen Terceiro Comando Puro, fått namnet Complexo de Israel. Mitt under pandemin stängde drogkartellen av samtliga infarter till fem angränsande stadsdelar och förklarade ett område med över 130 000 invånare som sitt territorium.

Det är i sig inte nytt. Men vad som utmärker Complexo de Israel är inte bara storleken på det område Terceiro Comando Puro tar i anspråk, utan också hur de förstår sig själva som den ”levande gudens armé” inbegripna i ett heligt krig.

Det blev vinter igen.

När jag går upp på morgonen yr snön över hustaken. Igår när jag kom till ateljén låg det en nyvaknad getingdrottning på golvet. Jag dödar ogärna djur, men med just getingar saknar jag all sentimentalitet. Skälet är enkelt: en i min närmaste familj har svår allergi. Mellan getingarna och min familj råder därför fiendskap, och jag har tagit på mig rollen som getingdödare. Det är mig de andra ropar på när en geting kommer in i huset.

Walter Benjamin skrev en gång: ”I varje generation som föds finns en svag gnista av messiansk kraft.” Trevande skapar vi en vardag. Musikskolan har terminsavslutning med framträdanden. Han har sagt till mig: ”Du behöver inte komma.” Men jag kommer ändå och jag tror att han blir glad. Efteråt promenerar vi hem tillsammans. Jag säger till honom: ”Människors ansikten blir vackra när de sjunger.” Han skrattar och säger: ”Människors ansikten blir röda och ansträngda.”

Det händer att jag är rädd för att inte kunna skydda honom om de kommer efter honom. Det händer att jag är rädd att han inte ska låta sig skyddas. Läs vidare här.

Förra veckan gav sig Jaider Esbell av. Han har, säger en del, blivit en stjärna på himlen. Jaider var makuxi från norra Amazonas, den brasilianska sidan av den artificiella gräns som skär genom makuxis land. Han var självlärd konstnär, författare, organisk intellektuell. I Brasilien var han en central person när det kom till att öppna vägar för och lyfta fram det han talade om som Arte Indígena Contemporânea, samtida indigen konst. För Jaider var det konst i egen rätt men också alltid del av ett större motstånd, kopplat till jorden som erövrats och liven som förslavats.

Jag håller mina drömmar i handen och mitt ångestdjur i fickan. Djuret är litet och grått. Jag sydde det av en tygtrasa, satte dit skjortknappar till ögon, en röd och en svart, de som råkade finnas hemma. Jag har aldrig varit särskilt bra på att sy. Jag håller mina drömmar i handen och mitt ångestdjur i fickan. När jag var liten, innan jag ens kunde skriva ordentligt, skrev jag samma bok om och om igen. Historien handlade om en kanin på en fridfull äng. Plötsligt kom vargen. Men innan vargen hunnit äta upp kaninen kom en pojkprins med krona på huvudet och jagade bort vargen. Tillsammans gick prinsen och kaninen sedan hem och levde lyckliga i alla sina dagar. Jag mångfaldigade berättelsen i häfte efter häfte illustrerade med barnklumpiga tuschteckningar. För vem gjorde jag alla dessa kopior? Jag visste bara att historien måste berättas.