Jaider Esbell i sitt galleri 2016
För några år sedan delades i Brasilien flitigt ett videoklipp från gränskontrollen på flygplatsen i Fortaleza. En ung spansk backpacker blev nekad inträde i landet. Skälet: han kunde inte redovisa tillräckligt med pengar och den enda adress i landet han kunde uppge var namnet på en strand i Ceará, nedskrivet på en lapp.
Händelsen var en direkt konsekvens av att Spanien nyligen skärpt sina gränskontroller. Ett stort antal brasilianare, varav de flesta bara skulle byta flyg i Spanien, hölls kvar på flygplatsen i väntan på första bästa deportationsflyg. Bland dem som på detta vis nekades inträde i Europa fanns sådana som exempelvis en tonårig pojke med stipendium för att spela fotboll i Italien. Rutinmässigt hänvisade gränskontrollanter till att avvisade resenärer inte kunde visa att de hade tillräckligt med pengar för sin vistelse, eller att de saknade en godtagbar adress i Europa.
Brasilien gick av förståeliga skäl i taket. Men i brasiliansk migrationslagstiftning finns också inskrivet att om ett land tillämpar en viss uppsättning regler gentemot brasilianska medborgare, kan Brasilien tillämpa samma regler mot det landets medborgare. Det var denna reciprocitetsprincip som låg bakom att Brasilien efter 11 september 2001 kopierade USA:s nya inresekrav också för Brasilien – men bara för US-amerikanska medborgare.
Och det var reciprocitetsprincipen som gjorde att den unge spanske backpackern, inställd på en kort tids bohemliv längs Brasiliens stränder, nekades inträde i landet. Trots att spanjoren i fråga knappast hade skuld i situationen, och trots att jag aldrig ens burit ett brasilianskt pass själv, minns jag hur min brasilianska sida kände en tillfredsställelse över mannens förvåning när den brasilianske passkontrollanten bestämt förklarade för honom: ”Den federala polisens agerande är reciprokt till Spaniens agerande. Herrn kommer nu hit till mitt land, bara nämner en stad, har ingen fast adress, så… herrn kommer att få återvända av samma skäl som brasilianare där får återvända.”
Jag kom att tänka på klippet igen när jag under lördagsmorgonen såg konstnären Jaider Esbells facebook-uppdatering. Han satt då fast på flygplatsen Schiphol i Amsterdam och väntade på att bli deporterad till Rio de Janeiro.
Det var några år sedan jag träffade Jaider i Roraima, i terra da Macunaima, Brasiliens nordligaste hörn. Roraima är mångkulturellt och flerspråkigt, ett område där förkoloniala och koloniala historier möts i olika lager. Delstaten är hemvist för macuxis, wapixanas, taurepangs, ingarikos, yanomami med flera. Här lever brasilianare, guyanare, venezuelaner, liksom haitiska migrantarbetare som sökt sig hit efter den stora jordbävningen. Medan politiken tungt präglats av agroindustriella storinvesterare som mutar in marken med hjälp av egna pistoleiros, drar Roraima också till sig mängder av fattiga småbönder som inte söker så mycket mer än ett liv rimligt att leva. Det är en vacker plats, en våldsam plats, en plats där det koloniala är i ständig tillblivelse. Roraima är, på sätt och vis, både yttersta periferi och den koloniala modernitetens centrum.
Jaider är macuxi, självlärd bildkonstnär, gallerist, aktivist och organisk intellektuell underifrån, i bästa gramscianska mening. I sitt galleri för indigen konst i delstatshuvudstaden Boa Vista har han på några år skapat en plats för möten mellan världar som annars har få gemensamma beröringsytor; en långsamt växande kulturintresserad medelklass i Roraima och indigena från byarna eller från stadens fattiga periferier. Men också mellan indigena konstnärer från olika delar av det Brasilien som rymmer mer än hundra språk och uppemot två hundra folk. Hans idoga arbete – både med egen konstnärlig praktik och med att skapa plattformar också för andra indigena konstnärer – har gett honom ett allt större erkännande. 2016 mottog han ett av de prestigefulla PIPA-priserna för samtida konst som delas ut i samarbete med Museu de Arte Moderna i Rio de Janeiro.
Under våren hade Jaider planerat att tillbringa några månader i Europa, både för att knyta nya kontakter och vidareutveckla samarbeten med redan etablerade kontakter. Resan var finansierad delvis genom crowdfunding, och noga planerad många månader i förväg. Första anhalten var hos vänner i Frankrike, och Jaiders värdar väntade på honom på flygplatsen i Paris imorse. Men där dök han aldrig upp. På Schiphol hade det blivit stopp.
Likt europeiska resenärer i Brasilien, har brasilianare automatiskt nittio dagars turistvisum i Schengenområdet. Men den holländska gränspolisen bedömde Jaider som potentiellt benägen att vilja stanna i Europa. Han hade, menade de, inte pengar nog. Hans värdars uttryckliga försäkran om att han var väntad hos dem som gäst bedömdes som icke trovärdig. Jaiders pass togs i beslag i väntan på deportation. Medan jag skriver detta befinner han sig åter på ett KLM-flyg tillbaka till Rio de Janeiro. Han fick aldrig ens trampa marken utanför flygplatsen.
Alla i Europa som ordnar internationella konferenser, symposier, utställningar, konserter eller andra evenemang är väl bekanta med problemet: risken att inbjudna gäster från den globala syd inte kommer in, trots att de har alla papper i ordning. Alla i ovanstående branscher vet också att den risken ökar markant med den inbjudnes hudfärg.
Hade en vit medelklassbrasilianare från São Paulo stoppats på Schiphol på samma sätt som en indigen konstnär från samma land nu stoppats? På detta tvivlar jag. På en rent formell nivå går det att hävda att när vi reser är vi alla lika utlämnade till gränskontrollanternas godtycke. Men en del av oss packar ändå lugnt ner passet och tänker sedan inte mer på det – jag tillhör dem som tar för givet att jag ska komma fram till min destination och knappt ens tänker på möjligheten att bli stoppad på vägen. Men för andra fungerar inte ens ett giltigt pass, sparade pengar och formella inbjudningar som garanti. Budskapet är tydligt: Tro aldrig du kan ta din rätt att röra dig i rummet för given.
Det tillfredsställande i det korta klippet från gränskontrollen i Fortaleza 2012 – den drabbade resenärens oskuld till trots – låg i hur uppenbart oförberedd han var på risken att nekas inträde, hur givet det fram till dess tycks ha varit för honom som europé att världen låg där tillgänglig att beträda. För ett litet litet ögonblick vändes tingens etablerade ordning över ända.