Första maj närmar sig. Statsministern kommer att sjunga ”Internationalen” flankerad av röda fanor. Arbetarrörelsens och internationalismens högtidsdag är en av två röda dagar i Sverige som inte har med kyrkokalendern att göra. Den andra är nationaldagen.
Det är som om dessa våra två enda sekulära helgdagar illustrerar den spänning som löper genom byggandet av det moderna Sverige, av välfärdsstaten, av folkhemmet. Å ena sidan: arbetarrörelsens internationalistiska tradition. Å andra sidan: socialdemokratins anammande av det nationella projektet. I år är det valår och frågan om det nationella territoriets gränser ljuder som en dov underton i de flesta partiers begynnande kampanjer. I socialdemokratisk retorik har den ljudit i flera år.
Så har vi nu en finansminister som talar om att "vi inte har behov av städpersonal eller diskare från andra kontinenter" (Magdalena Andersson i SvD 15/4). En statsminister som talar i termer av att tiggeri måste bort, snarare än i termer av fattigdomsbekämpning (Stefan Löfven i DN 26/12 2017). Och en justitieminister som svarar på kritik mot rådande asylpolitik med att "vi kan inte ta ansvar för alla Mellanösterns tonårspojkar" (Morgan Johansson i Agenda 23/10 2016).
Arbetarrörelsens internationalism byggde på idén om att arbetaren saknar fosterland. Samhället kunde bara förändras när arbetare från hela världen avvisade nationsgränserna och förenade sig i gemensam kamp. En internationalism som idag känns avlägsen, men vars avklingande vi kan bestämma historiskt.
I en avhandling med titeln "'Att anpassa sig efter det möjliga' - Utsugningsbegreppet och SAP:s ideologiska förändringar 1911-1944" (Göteborgs universitet) tecknar idéhistorikern Tomas Jonsson noggrant den svenska socialdemokratins utveckling från arbetarrörelse i opposition till statsbärande parti. Jonssons undersökning har närmare tjugo år på nacken, men är än mer aktuell idag än när den skrevs. Det han visar är hur socialdemokratin omskapar sig självt som bärare av nationella ideal. Och hur detta sker genom att dra en gräns mot det främmande.
Vid tiden Jonsson studerar finns en tydlig konflikt mellan klasskamp och röstmaximering. För att vinna bred framgång måste partiet framstå som någonting mer än en företrädare enbart för arbetarklassen, det måste bli ett folkets parti. Och detta folk - folkhemmets folk - definieras nationellt.
Tomas Jonsson är varken den förste eller ende som skrivit om detta. Det intressanta med hans studie är framförallt hur han betonar två saker: Den ena är hur socialdemokratin aktiverar det nationella genom att dra en tydlig gräns mot det "osvenska". I sitt första maj-tal 1933 talade Per Albin Hansson om de som "vägra att lojalt inordna sig under den demokratiska lagen för civiliserade människors samlevnad (...), som vilja ersätta allas frihet med någras frihet och förtrycka andra [och som också ha] osvenskheten gemensamt, de efterapa främmande förebilder och lystra till paroller utifrån."
Passagen, trots sitt ålderdomliga språkbruk, har slående likheter med bilden av den svårintegrerade invandraren. Men Per Albins osvenskar kläs inte i kulturellt främmandeskap; vad han talar om är kommunister och fascister. För att avgränsa sig mot dem, definierar han dem som just osvenska. Detta partis värnande av en föreställd svenskhet är samtida med offensiverna mot kommunister och andra revolutionärer inom fackföreningsrörelsen.
Här finner vi också det andra intressanta i Jonssons analys. Ty värnandet av svenskheten hör även ihop med de förhandlingar mellan arbetarrörelse och arbetsgivare som mynnade ut i Saltsjöbadsavtalet 1938. Konflikter på arbetsmarknaden reglerades, liksom vem som kunde och inte kunde agera legitim part. I relation till den egna historien, blev det för socialdemokratins del viktigt att släta över klassmotsättningar. Företag och arbetare hade, hävdades det, i grunden gemensamma intressen. De som hotade denna samförståndsanda agerade osvenskt. "Varer svenske!", uppmanade Per Albin Hansson med emfas.
I relation till denna historia, ligger det något motsägelsefullt i hur socialdemokraterna ännu åttio år efter Saltsjöbadsavtalet fortsätter att sjunga en sång vars utgångspunkt är arbetarklassens internationella uppror. Som Jonsson också påpekar innebar uppgörelserna att systemkritiken övergavs och arbetarklassens intressen reducerades till "en god utkomst". Det är ett skarpt brott med många av de visioner som odlades i partiets ungdom kring sekelskiftet 1900. Om dessa övergivna ideal sjöng Monica Zetterlund 1976 i "Var blev ni av" - Hasseåtages version av sången "Where did they go":
Var blev ni av ljuva drömmar / om en rimligare jord / ett nytt sätt att leva / var det bara tomma ord?
Och idag? Stefan Löfven talar med myndig min om att "det är orimligt att det kommer tusentals personer till Sverige varje år för att göra jobb som arbetslösa i Sverige kan utföra". Kritiken, från vänster till höger, har jämfört den hårdnande socialdemokratiska retoriken vid Sverigedemokraternas. Men Löfven följer också en lång socialdemokratisk tradition av att manifestera statsmannaskap genom att befästa gränser. Det anmärkningsvärda här ligger naturligtvis inte i att Löfven vill ha en reglerad arbetsmarknad. Det anmärkningsvärda är hur den retoriska udden, igen och igen, riktas mot dem som träder över nationens gränser. Hela grupper människor definieras som "orimliga", samtidigt som faktiska maktrelationer på en arbetsmarknad där allt fler jobbar under orimliga villkor osynliggörs.
En av de minst diskuterade punkterna i den nya svenska migrationslagstiftningen från 2015, är hur möjligheten till permanent uppehållstillstånd knutits till försörjningskrav. I praktiken har alltså inte bara arbetskraftsinvandrarna, utan även flyktinginvandrarnas framtidsmöjligheter lagts direkt i arbetsgivarnas händer. Så skapas en särskild arbetsstyrka med ytterligt begränsat utrymme att ställa krav på sina arbetsgivare.
Om detta pratar socialdemokratin inte, däremot om gränsbevakning och inbillade svängdörrar. Det finns därför ytterligare en slutsats att dra av att idag läsa Tomas Jonssons avhandling. När partiet i början av 1900-talet positionerade sig genom att dra gränsen mot det osvenska, var det del av en röstmaximeringstaktik. Men då sparkade man åtminstone i sidled, mot andra ideologiska projekt än det egna.
Idag tycks man helt ha övergått till att sparka nedåt, mot dem som redan är de mest utsatta.