Tar med datorn till sovrummet. Tänker att jag ska svara på några meddelanden. Gå igenom texten som behöver gås igenom. Kanske påbörja brevet jag lovade för flera dagar sedan. Lägger barnet, sjunger vaggvisan, somnar, somnar, varje kväll samma sak och inga brev blir skrivna.
Jag är så trött.
Jag frågar dem hur det är och vill bara de ska säga bra. Jag vill så gärna de ska säga bra för då kan jag själv säga nej det är inte så bra, ursäkta att jag pratar om mig själv men det är lite tungt just nu, det har varit det ett tag, om du bara orkar lyssna?
Men de säger ju aldrig bra.
Jag frågar dem hur det är och de säger bra, hur är det själv? Jag vill så gärna säga nej det är inte så bra, ursäkta att jag pratar om mig själv men det är lite tungt just nu, det har varit det ett tag, om du bara orkar lyssna? Men inte vill jag förstöra den goda stämningen.
Är så trött.
Det fanns en tid när ångesten satt som en hinna på utsidan av min hud och stötte bort alla, förr eller senare stötte den bort alla. En dag började jag passera. Det kanske är det vi alla gör, passerar? jag lärde mig att forma munnen till ordet bra. Bra, b-r-a, B-R-A! Jag lärde mig att odla hud på hud, jag tänkte entusiastiskt att jag ska bli som de andra. Jag ska bli som de som verkar kunna se sig själva i spegeln utan att det är något konstigt med det. De som inte förstår att speglar är dörrar som likt färska brännsår ligger öppna mot helvetet.
En gång klibbade allting vid huden som vid flugpapper. Låt ny hud växa ut över den gamla. Sluta klibba, bara sluta klibba.
Vad är det som tar så mycket kraft?
Det fanns också något annat. Det hände att jag hade vänner. Det hände att vi pratade med varandra. Det hände att vi satt en hel natt tills morgonen grydde, med eller utan rom, och vävde band av historier, av omtanke, av kärlek. Det hände att vi lät våra sår mötas och att de för ett kort ögonblick slutade klibba.
Nu är jag så trött. Jag somnar med barnet varje kväll, går upp före barnet varje morgon, koka kaffe, bre mackor, väcka barnet, gå till dagis, käkar som knakar, glassar som ska köpas på vägen hem. Romflaskan står kvar, tar aldrig slut. Jag är måttlig med spriten! Inte destruktiv, alltid konstruktiv. Utvecklingssamtal. Deadlines. Hur är det? Bra.
Jag minns ännu min barnsliga förundran över vuxnas ensamhet. Jag minns ännu min unga övertygelse om att jag, om jag någonsin fick barn, skulle fylla mitt och mitt barns liv med vänner. För utan vänner förtvinar vi.
minha dor é perceber que apesar de termos feito tudo tudo que fizemos / ainda somos os mesmos e vivemos / ainda somos os mesmos e vivemos / como os nossos pais
Ensamheten är en lektion i klädsim där allt sitter fel men det hör ju till så hos vem skulle jag klaga? Hur bevara vänskaper när allt som hinns med är att parera vatten? Det tog sex månader innan jag fick veta att min väns mor gått bort. Det förvånade henne att jag inte visste, men hon hade ju inte pratat med mig. Det förvånade mig att jag inte visste men jag hade ju inte pratat med henne. Hur många okända sorger kan läggas mellan två vänner?
Det händer att vi tar en lunch. Jag är så trött. Försöker i alla fall hinna prata med mitt barns far, någon gång. Vi parera båda. Är så trött. Somnar med barnet igen. Nästan varje kväll.
Och jag påminner mig: det är något som gör detta med oss. Tröttheten är politisk. Ensamheten är politisk.
Att inte lyckas skapa några andra sätt att dela ett hem än kärnfamiljen är politiskt. Att inte orka bygga kärlek utanför hemmets väggar är politiskt. Att alla solidariteter utanför hemmet och arbetet långsamt förtvinar av brist på näring är politiskt. Hur bygger vi solidaritet när vi famlar i vatten med kläderna på?
Det handlar inte om val.
Bara föräldrar får föräldraledighet. Bara par som delar säng lyckas hamna på förstahandskontrakt eller få bolån tillsammans. Bostadsförsörjning är ett privat ansvar, ett vinstintresse. Det gör dem av oss med bättre utgångsläge till ängsliga bostadskarriärister. De av oss som är sämre lottade får magsår. När tak över huvudet är en bristvara på en marknad, vem ger upp den närmaste familjens trygghet för att bo på någon annans papper?
Och när jag går på stan med mitt barn och hon syns lite för mycket, hörs lite för mycket, är det mig människor blänger på. Som om barnen tillhörde föräldrarna och inte livet.
Hur bygger vi solidaritet när kittet mellan oss torkar till smulor? Jag tänker ibland att om vi bara kunde sjunga tillsammans skulle vi också kunna förändra världen. Att det var därför vi alltid sjöng när vi var unga. Att det är därför vi fortsätter att sjunga varje första maj, i ett envist försök att hålla fast några bitar av det som sedan länge fallit isär.
Jag försöker tänka på skrivandet som sång. Jag försöker behålla tron på ordet. Jag försöker fortsätta skriva mina texter. Jag försöker lyssna på dem som säger att det är meningsfullt. Det händer att vi lyckas samla våra ord, våra bilder, våra drömmar. Att kampen för ett kort ögonblick också blir en gemenskap. Om så bara för några timmar i en stad vi försvarar. Gemenskapen i kropparnas mängd, ögonblick i vilka vi överskrider oss själva. Hade vi bara kunnat få det att vara, skulle hela världen darra.
Ögonblick av kärlek utan objekt. Men när hinner vi älska varandra?
Resten av tiden är vi tusen vita valar med var sin frekvens. Men jag har i mitt hem ett barn och varje kväll sjunger jag för henne och hon hör min frekvens och jag säger att jag älskar henne och hon upprepar att hon älskar mig och jag tänker: det är du och jag, du och jag.
Och i samma ögonblick jag tänker det brister jag för jag vet att det var precis såhär det inte skulle vara. Det skulle vara gemenskap och det skulle vara kärlek utanför dyaderna och det skulle vara solidaritet och vi skulle bygga nya sätt att vara och nya sätt att älska och mitt barn skulle vara allas barn och allas barn skulle vara mina barn och det skulle aldrig vara bara du och jag.
Men jag är så trött och jag vill bara sluta passera. Jag vill bara att någon ska fråga hur det är och att jag för en gång skull ska kunna svara någonting annat än bra.
Laurent Pelletier, Charles Fouriers drömda falangstär, 1868