Texten nedan, skriven för flera år sedan, tänkte jag mig ursprungligen som en film i tio scener. Kanske blir den fortfarande det en dag. Femtio år sedan militärkuppen i Chile idag. Om minne, glömska och förvägrad tillhörighet. Och politiska sår som reser över Atlanter. Och så Victor Jara, alltid Victor Jara.
Det är 2014 och jag är på en churrascaria i Göteborg. På en storbildsskärm pågår åttondelsfinalen i fotbolls-VM. Chile och Brasilien möts. Det är första gången jag är här. Här finns ingen samba, inga paljetter. Jag tänker: Det brukar alltid vara samba och paljetter när Brasilien ska säljas in till en svensk publik. Men lukten av carne får mig att minnas. Vi sitter vid ett bord, det är jag och Glauko, hans son, två väninnor till honom. São chilenas, as amigas. Brasil ganha por penaltis. Jag får en svårkontrollerbar lust att berätta mitt livs historia.
*
Jag är liten, kanske fyra, kanske bara tre. Det händer att mamma och pappa tar med oss på fest. Stora människor, stora ben, stora fötter vid alla bord, stora som röker och dricker. Vi, os mirins, leker under borden. Mellan de storas ben, stolarnas ben, bordens ben. Det händer att det kommer en jultomte. Det händer att han ger mig ett skönhetskit i rosa plast.
*
Det har hunnit bli 2016 nu, tänk som tiden går. Jag fyller fyrtioett år. Min mor ringer gång på gång. Hon, som nästan aldrig ringer mig, ringer mig nu igen och igen. Inte en enda av gångerna minns hon att det är min födelsedag. Inte en enda av gångerna vet hon varför hon har ringt.
*
Nej, det är 1980-tal. Jag går på högstadiet och läser franska. I min grupp finns en flicka som heter Soledad. Hennes namn betyder ensamhet. Soledad har rosa läppstift och en hög hästsvans på sned. Hon är, som så många av mina skolkamrater, från Chile. Pinochet har utlyst folkomröstning om landets framtida styre. Vi sitter på golvet utanför klassrummet, väntar på att läraren ska komma och låsa upp. Soledad fnyser och säger: ”Han kommer ändå aldrig att lämna makten.”
*
Det är den sextonde september 1973 och med femtusen andra befinner sig Victor Jara på Estadio Chile i Santiago. Han slutar aldrig skriva, han slutar aldrig sjunga. Så de bryter alla hans fingrar innan de till slut dödar honom. I Sverige ska Cornelis Vreeswijk sjunga ”Jag minns dig Amanda”.
Te recuerdo Amanda. Te recuerdo Amanda.
*
Jag är i mina tidiga tonår och jag frågar min mor: Mamãe, varför blev du så ensam här, när du kom till Sverige? Fanns det inte fler brasilianare, försökte du aldrig lära känna dem? Min mor säger: Nej, inga brasilianare. Men det fanns några chilenare, det gjorde det. Jag försökte umgås. Men det enda de gjorde var att tala illa om Sverige. Jag tröttnade, jag gav upp. Så jag blev ensam.
*
Det är några dagar innan de mördar Victor Jara, det är den elfte september 1973, och den chilenska militären stormar El Palacio de La Moneda en Santiago. El presidente Salvador Allende es muerto por un tiro en la cabeza. Tusentals och åter tusentals chilenare mördas. Tusentals och åter tusentals chilenare går i landsflykt. Flera tusen av dem kommer till Sverige. En del av dem som hamnar i Sverige var landsflyktiga redan i Chile.
*
Det är nästan tio år innan de mördar Salvador Allende, det är den första april 1964. Den brasilianska militären störtar reformpresidenten João Goulart em um golpe. Militären ska säga: Brasil, ame-o ou deixe-ou, ”Brasilien, älska det eller stick”. Under åren som följer, ja ända fram till den elfte september 1973, går allt fler brasilianska oppositionella i landsflykt i Chile.
*
Allt det där, allt som var. Politiken ett öppet sår. Under de sista åren fick mor allt svårare att minnas. Men jag, jag minns alltmer. Jag minns brev som kom hem till oss, jag minns brevhuvud med en flagga – ordem e progresso – jag minns brev som skickades från den brasilianska föreningen i Uppsala där jag växte upp. Det var brev med inbjudningar. Det hände att det ställdes till med julfest. Det hände att det dit kom en jultomte. Och det hände att jultomten gav skönhetskit i rosa plast till små svenskbrasilianska flickor. "Chilenare" sa min mor. Det var vad hon sa att de var.
*
Det är 2014 och vi är på en brasiliansk churrascaria för att på storbildsskärm se åttondelsfinalen mellan Chile och Brasilien. I ett sidorum leker barnen. De bär gula och gröna fotbollströjor, verde e amarelo. Nem ligam para a tela. Ibland försöker de driva med oss, vi vuxna så besatta av vad som händer på skärmen. Då skanderar de, med sina gälla barnröster: Chile! Chile! Chileeeeeeee! Jag får en svårkontrollerbar lust att berätta mitt livs historia.