Ali Cat/Entangled Roots Press
En ofta förekommande föreställning om kolonialt våld är att det kommer oprovocerat. Att kolonialmakten slår ner i den pastorala idyllen likt en blixt från klar himmel. Att våldet saknar historia.
En sådan bild tjänar flera ideologiska funktioner. En är att avpolitisera den som utsätts för våldet. Bara genom att bibehålla sin karaktär av oskuldsfullt barn – vilket är liktydigt med att inte göra våldsamt motstånd – kan offret för det koloniala våldet förbli ett värdigt offer. Det koloniala våldet saknar historia för att den som drabbas av det också placeras utanför historien.
En annan och därmed besläktad funktion är att göra pågående kolonialt våld oigenkännligt. När det koloniala våldet träder fram som ett svar på någon annans våld, maskeras det som försvar. En falsk motsättning skapas i vilken de erövrades historia av våld tycks motbevisa att det ens finns en kolonial relation.
När det brasilianska samhället – per definition kolonialt – under 1900-talet expanderade allt längre in i Amazonas mötte det en mångfald folk. Inte alla av dem välkomnande främlingar ens initialt. Det uppstod konflikter, och konflikterna blev i vissa fall dödliga. Amazonaskulturerna var inte främmande för strid. Likväl fanns någonting i detta nya våld som radikalt skilde sig från det man ditintills hade erfarit. I Amazonas hade krig inte implicerat en avsikt att utradera fienden. Logiken bakom Kurtz olycksbådande fotnot i Joseph Conrads Mörkrets hjärta – ”utrota varenda jävel!” – hade ingen resonans här. Men nu, med det koloniala samhällets ankomst, kunde plötsligt en strid som tagit ett par vita personers liv besvaras med skövlandet av en hel by och ett urskillningslöst slaktande av dess invånare.
Hämdaktionerna kom ofta nattetid, och de riktade in sig på alla; unga som gamla, män som kvinnor och barn. Amazonasfolken mötte ett helt nytt slags fiende som karvade in fruktansvärda trauman i det kollektiva minnet. De lokala språken hade inte ord att beskriva det människor erfor.
Men återigen, vad som är viktigt att minnas är att dessa skövlingar sällan slog ner som en blixt från en klar himmel. Varje massaker kunde ideologiskt legitimeras med vad någon som kom eller förmodades komma från den eller den byn, från det eller det folket, tidigare hade gjort. Gjorde det skövlingen på något vis rättfärdig? Knappast. Gjorde det den mindre kolonial? Inte på något vis. Våldet har alltid en historia. Den historien må vara komplex, men aldrig någonsin kan historiens komplexitet ansvarsbefria den som genomför ett massmord.
I en debattartikel i DN, signerad tre forskare, kunde vi nyligen läsa att
några av de mest inflytelserika intersektionella forskarna reproducerar antisemitiska fördomar genom att framställa Israel som en förlängning av den europeiska kolonialismen.
Vi befinner oss i årsveckan av novemberprogromerna i Tyskland 1938. Från mängder av länder kommer just nu rapporter om lavinartade ökningar av antisemitiska hot, trakasserier och våld. Vilket utrymme finns att kritisera och analysera staten Israel i detta?
Låt mig betona: staten Israel, ingenting annat. Oavsett vem den gör anspråk på att representera, oavsett vem som identifierar sig med den och hur.
Vad vi ser staten Israel göra efter Hamas brutala attacker mot civila israeler den 7e oktober, är ett skolboksexempel på kolonialt våld. Ett urskillningslöst dödande av en erövrad, ihopträngd och belägrad befolkning ramas in som självförsvar. Detta sker genom att det förklaras vara ett nödvändigt och preventivt svar på en annan våldsam handling, och denna handling isoleras i sin tur från sin historia. Hamas brott blir ursäkt för staten Israel att orkestrera en masslakt.
Det finns en fullständigt nödvändig kritik av hur protester mot denna stat tenderar att blanda samman staten Israel med den över världen spridda och heterogena gruppen judar. Skrämmande ofta lurar, under ett mycket tunt skal, den antisemitiska bilden av en jude som bakom kulisserna styr agendan. I krigsdammet finner denna figur ny luft.
För angrepp mot judar i Israelkritikens namn finns inga ursäkter. Men när analyser av israelisk kolonialism avfärdas som reproduktion av ”antisemitiska fördomar”, sker motsvarande sammanblandning mellan Israelkritik och antisemitism. Den funktion en sådan sammanblandning fyller är i sin tur att underminera kritik mot staten Israel.
Att tala om och analysera staten Israel som ett kolonialt projekt är väl etablerat i internationell forskning om kolonialism i allmänhet, och om bosättarkolonialism i synnerhet. Kritiken av staten israel som kolonial kommer dessutom inte bara från kolonialismstudier, utan också från filosofer och intellektuella som arbetar med att analysera våld, avhumanisering och sörjbarhet. I en kommentar till attackerna mot Gaza och det tilltagande våldet på Västbanken säger den US-amerikanskjudiska filosofen Judith Butler:
As intellectuals, we are under an obligation to make clear distinctions, to understand the history of Palestinian suffering and resistance under colonial repression: forcible dispossession, land theft, arbitrary detention and torture within prisons, bombings, harassment and murder. This is not a “conflict” between two parties, but a form of violent dispossession that dates back to 1948, if not before, and constitutes not a new Nakba, but the continuation of one that has never stopped for millions of people.
Clear distinctions. Tydliga distinktioner. Att blanda samman staten Israel med världens judar ligger helt i antisemitismens intressen. Men paradoxalt nog ligger denna sammanblandning också i staten Israels intressen. En stat är en stat är en stat. Staten Israel är inte identisk med de människor som denna stat gör anspråk på att representera, och i vars namn den bedriver en kolonial politik. Men staten Israel vill gärna se varje angrepp på staten, som ett angrepp på judar som sådana.
Mot det koloniala våldet, mot dödandet av palestinier, måste vi protestera. Att göra det är inte att glömma eller förringa våndan, smärtan och sorgen hos alla de israeler som har drabbats av Hamas attacker den 7:e oktober. Det massmord de utsattes för kan aldrig rättfärdigas. Men det kan heller aldrig rättfärdiga det fortsatta massmordet på palestinier.
Fotnot:
För den som vill läsa mer om staten Israel som kolonialt projekt finns en utmärkt färsk avhandling i Geografi från Stockholms universitet, väl grundad både i fältstudier i Israel och i internationell forskning: Johanna Adolfsson, A new Storm over the Naqab: The temporality of space in Israeli settler colonialism. Avhandlingens kappa finns tillgänglig här. För att tydliggöra distinktionen mellan antisemitism och kritik av staten Israel är Jerusalemdeklarationen – undertecknad av ett stort antal forskare och intellektuella, med expertis på antisemitism, Förintelsen och rasism – en användbar resurs. Den finns här.