”[Dessa möten] brukar alltid bli intensiva, men också både trevliga och seriösa. Ofta ett och annat skratt, ibland viss politisk hetta – men sällan intolerant eller föraktfullt. Tyvärr har det varit annorlunda de senaste gångerna.”
Så skriver statsminister Ulf Kristersson på Instagram efter den ”öppna afterwork” han och Elisabeth Svantesson höll på Pustervik i Göteborg 21 november. Utanför Pusterviksbaren hade det med anledning av evenemanget kallats till en demonstration till stöd för Palestina. Inne i lokalen blev kritiken mot regeringens linje i relation till kriget i Gaza så högljudd att Kristersson och Svantessons avbröt efter bara någon halvtimme. Mötet, skriver Kristersson efteråt i Instagraminlägget, förstördes av ”en gormande och gapande grupp människor, som vägrade respektera alla de andra som hade kommit dit för att ställa sina frågor.”
Låt mig klargöra: Jag var själv inte på plats. Jag har sett några videoklipp, bland annat det redan famösa klipp där Kristersson i sista stund lyckas svälja ner andra ledet i ordet ”folkmord” till förmån för ett – vad ska vi säga? – mindre belastat ord. Folk i publiken har bland annat kritiserat Sveriges val att i FN rösta nej till ett krav på eldupphör i Gaza. Statsministern kliver fram och tillbaka på Pusterviks scen medan han säger: Sverige och EU står enat i att Israel har rätt till folkm… till försvar! Ljudupptagningen är mycket tydlig.
En freudiansk felsägning – det som också kallas parapraxi – är en akt i vilken någon genom att säga fel, oavsiktlig säger rätt. Verkligheten kan sminkas upp med väl valda ord, men den egentliga intentionen visar sig i misstaget.
Det nästansagda undgick naturligtvis inte publiken på Pustervik. ”Har Israel rätt till folkmord nu?!” ropas på bred Göteborgska nerifrån golvet. Det skrattas, men måhända inte på det ”trevliga och seriösa” vis statsministern önskar sig av sin publik. Högljudda protester hörs. I statsministerns referat av meningsutbytet på Pustervik beskrivs det hela som att det handlar om människors missnöje över att regeringen fördömt Hamas. Frågan om eldupphör antyds inte ens, inte heller frågan om folkmord och folkrättsbrott. Så förvandlas kritik mot ockupation och krig mot civila, till försvar för terror.
Den sex rutor långa texten på statsministern på Instagram är intressant i det att den så tydligt ställer upp två motpoler. Den ena består av dem som på Pustervik protesterade mot regeringens stöd till Israel. De kallas omväxlande ”gormande och gapande människor”, ”gatans parlament”, ”politiska sabotörer”, ”terrorromantiker”. Den andra polen består av ett ”vi” med vilken statsministern identifierar sig och som görs liktydig med demokrati, med specifikt svensk kultur, med specifikt svensk tradition:
”I Sverige har vi en fin tradition av att lyssna på varandra, tala en i taget och inte avbryta. […] Så har den svenska demokratin fungerat i hundra år och vi har inga planer på att ändra på den saken. Vår demokratiska kultur är viktig för oss och vi kommer aldrig acceptera att gatans parlament tar över. Vi böjer oss inte för aggressiva gaphalsar. […] Vi måste vara rädda om vår demokrati. Hos oss är det helt ok att tycka olika […] jag kommer aldrig att acceptera att kriget där leder till terrorromantik och antisemitism här. De som inte kan eller vill skilja mellan konflikter i Mellanöstern och hur vi löser politisk oenighet i Sverige, ska inte tillåtas förgifta vårt samtalsklimat. […] jag är uppvuxen i ett land med en demokratisk kultur, där man kan tycka olika även om känsliga frågor och ändå mötas med respekt för varandra. Jag vägrar att acceptera att den som inte känner den respekten för vår demokratiska tradition ska ta sig rätten att förstöra något av det finaste vi har.”
Så har den svenska demokratin fungerat i hundra år, säger alltså Kristersson och förklarar samtidigt att de som protesterade i och utanför Pustervik saknar respekt för ”vår demokratiska tradition”. Men snarare än förvaltande av en tradition, pekar hela statsministern sätt att bemöta kritiker mot en radikal omförhandling av relationen mellan stat, regeringsmakt och medborgare. Och denna omförhandling inkluderar moderaternas assimilering till vad som tidigare var ett specifikt sverigedemokratiskt kriterium för svenskhet, nämligen lojalitet.
Det handlar fortfarande om ditt ursprung, men inte längre enbart. För nu har osvenskheten – förakt för ”vår” demokratiska tradition och kultur – börjat häfta vid vemhelst som protesterar. Den som reser sin röst blir i samma andetag mindre svensk. Oavsett bakgrund.
Låt oss också minnas att samma dag som statsministern haft sitt havererade besök på Pustervik och orerat om terrorromantiker på Instagram, har hans migrationsminister Maria Malmer Stenergard förklarat att människor vars ”yttranden” inte stämmer överens med ”svenska värderingar” inte heller ska har rätt att vara i Sverige. Det är också samma dag som justitieminister Gunnar Strömmer klargör att han vill se över möjligheten att säga upp medborgarskap inklusive för personer som inte är medborgare i någon annan stat.
Det är helt följdriktigt att Amnesty, med sin gedigna kunskap om förtryckarregimer, reagerar starkt. Tänk på vad du säger! uppmanar organisationen statsministern, och finner sig också föranledd att påminna om den grundläggande rätten till yttrande- och mötesfrihet.
Under militärdikaturen i Brasilien var en av regimens flitigast använda slogans orden Brasil, ame-o ou deixe-o, ungefär: ”Brasilien, älska det eller stick”. Detta aggressiva påbud var inte riktat till människor som flyttat till Brasilien från andra länder. Istället var det en varning som adresserades till hela befolkningen. Bara genom att ”älska” Brasilien, vilket i militärens ögon var liktydigt med att slicka maktens skor, kunde du säkra din rätt att överhuvudtaget existera på brasiliansk jord.
Precis detta är vad vi får när nationalitet associeras med lojalitet. Och detta är den riktning i vilken idag inte bara Sverigedemokraterna, utan Tidöregimen som helhet, håller på att dra Sverige.
P.S. Tycker ni att jag läser statsministern som fan läser Bibeln? Det kan ju naturligtvis diskuteras. Men i alla avseenden är min läsning i så fall ingenting mot hur statsministern själv läser protester mot Sveriges vägran att i FN kräva eld upphör i Gaza, som vore de protester mot att regeringen fördömt Hamas mord på civila israeler.
Photo by Gayatri Malhotra, Unsplash.