Du måste vara så försiktig på jobbet, sa jag till honom. Han svarade: Vi har handskar.
När han precis hade blivit antagen till Vård- och omsorgprogrammet på Komvux, såg jag till att han fick träffa en gammal vän som arbetat många år som undersköterska. Vi satt på en uteservering i Göteborg, det var ännu sommar, min vän la handen på hans arm och sa: Underskatta aldrig det här. Kroppskontakt. Och så gick han på om hudens lugnande effekt, vikten av att inte rädas närhet.
Min vän, den pensionerade undersköterskan, ondgör sig i dessa dagar över hur ett irrationellt bunkrande av för själva smittan meningslösa munskydd, gör att de som verkligen behöver munskydd inte får tag i dem. Innan pension arbetade han bland annat med nytransplanterade. Han vet vad han talar om.
I morse valde jag bort ateljékollektivet och gick istället direkt hem efter att ha lämnat barnet på skolan. I porten mötte jag en granne. Han är en äldre herre, alltid vänlig och godmodig. Men den här gången såg han livrädd ut när han såg mig. Jag stannade till och höll avståndet. Igår levererade jag en flaska handsprit till en bekant, en ännu ung kvinna med komplicerad underliggande sjukdom. Vi småpratade i hennes dörr på behörigt avstånd från varandra och med regeringens presskonferens ljudande från teven bakom henne. Jag har inte varit så brydd tidigare, men nu börjar jag ju bli lite, sa hon. Hon hade ringt 1177 med frågor om vad hennes diagnos kunde innebära ifall hon blev smittad. De sa att vid minsta andningssvårighet skulle jag ringa på ambulans. Jag ville ge henne en kram. Men vi höll avstånd.
Hur praktiserar vi kärlek i coronans tid?
Vi gör det genom att hålla avståndet från varandra. Vi gör det med tvål och rinnande varmvatten. Tvätta dina händer, sjung vad du vill, så länge du bara tvättar händerna med omsorg.
När vi bodde i Brasilien satt det en dag en tiggare utanför vår lokala mataffär. På vägen ut gav jag honom lite växel. Han sträckte ut handen mot min dotter och instinktivt svarade hon med att sträcka ut också sin hand. Mannen tog den, höll den en kort stund och sa: Deus abençoe. Gud välsigne. För tre dagar sedan lämnade jag fängelset. Det är flera år sedan ett barn rörde vid mig. Ni ska ha tack. Deus abençoe.
Han hade tårar i ögonen. Varför han suttit i fängelset vet jag inte. Kanske var det bäst att inte veta.
I Sverige utbildar sig sonen som kriget gav mig till omsorgsarbetare. Jag har funderat över det där lilla ordet: omsorg. Att ta hand om. Att sörja för. Att sörja? Varför är uttrycket för omhändertagande så direkt relaterat till det ord som betecknar smärtan efter en förlust?
I en annan stad, tvåhundrafyrtiosex kilometer härifrån, tar andra omsorgsarbetare hand om min mor med ömhet och behandskade händer. Sist vi sågs, min mor och jag, hade hon redan börjat överge orden. Inget språk dög riktigt längre för hennes mun. Min far säger att hon sedan dess blivit än tystare. Nu går de, dagarna, veckorna och månaderna. Jag vet att det här är året då hon kommer att försvinna in i sig själv. Jag håller avståndet.
Och jag tänker på min bekant i dörröppningen till sin lägenhet. Jag tänker på min hyresvärdinna i Uppsala som jag för en dryg vecka sedan slutade att åka till på grund av hennes höga ålder. Jag tänker på alla de som bor ensamma och blir tillsagda att hålla social distans. Och jag tänker på vad det för mig innebär att jag har en familj. Framför allt detta: Jag har ett barn som kräver pussar och att jag stryker henne över ryggen innan hon somnar.
Min dotter tvingar mig till ett liv utan avstånd.
Sommarkvällen i Göteborg när min vän la sin hand på grabbens arm och sa: Underskatta aldrig det här.
Huden på mina händer spricker av allt tvättande. Jag har alltid varit dålig på att använda handkräm. Jag är rädd för vad coronan gör med oss. Jag tvättar mina händer och jag sjunger om katternas anarki och jag försöker minnas att nu, i denna zon av epidemiskt undantag, mäts kärleken i omsorgen om avståndet. Men jag undrar: hur länge kommer vi att kunna fortsätta praktisera kärlek när den inte får näras av den andras hud?
