Jag tror på helvetet. Envist, bortom förnuft, bortom rim och reson tror jag på helvetet. Tro är kanske mer än någonting annat en fråga om att vilja. Och jag vet inget annat sätt att hantera min ilska just nu än att tro på helvetet.
På tröskeln mellan Turkiet och Europa samlas människor i tusenden. Deras önskan om ett liv i fred och trygghet har gjorts till en bricka i det storpolitiska maktspelet. Bulgarien och Grekland kallar trupper till gränsen, tårgas och chockgranater skjuts mot barnfamiljer, Sverige förklarar sig redo att skicka gränsförstärkning om Grekland bara ber. Hur länge kommer det att dröja innan Europa skjuter skarpt mot människor vid dess gränser?
Europa, skrev Aimé Cesaire 1950, är omöjligt att försvara.
Här hemma försäkrar den socialdemokratiske justitieministern Morgan Johansson att vi minsann inte ska tillbaka till 2015. Hans ord: Vi bedömer att risken för en ny flyktingkris är avsevärt mindre i år. Justitieministern förklarar att nu, 2020, är det betydligt svårare att ens ta sig in i Europa än 2015. Släpp ingen över gränsen!
Jag har anständiga vänner som är socialdemokrater. Intern opposition, säger de. Men jag undrar, hur långt kan det gå innan det fortsatta stödet till ett regeringsbärande parti – hur internt oppositionellt det än säger sig vara – inte blir mer än ett fortsatt legitimerande av en politik som dödar?
Och på partikongresser och på första maj fortsätter socialdemokraterna att brösta sig till tonerna av Internationalen. Upp trälar uti alla stater, sjunger de. Men om trälen knackar på dörren, då är det militären som kallas in.
Europa 2020 förblir omöjligt att försvara.
Politiskt har jag alltid förblivit anarkist. Jag är anarkist på samma sätt som jag är Gudstroende. För att vi aldrig får upphöra att kräva det omöjliga. För att omöjligheten är trons essens.
Det handlar inte om att vänta på mirakel. Det handlar om att vara människa. När Jesus tillfrågades om vilka bud som var de viktigaste, framhöll han de två första – kärleksbuden – som de från vilka allting annat härleds. Älska din nästa såsom dig själv. Det är ett bud som inte på något vis kvalificerar vem som är din nästa. Det är ett bud som inte erkänner legitimiteten i någon skillnad mellan människors rätt till liv, trygghet, bröd, värme, värdighet. Det är ett bud som sammanfaller med anarkismens radikala krav på jämlikhet.
Omöjligt, javisst. Men det är mot den horisonten, mot det omöjliga, som vårt handlande i en orättvis värld måste orientera sig. Den horisonten är anständighetens enda skydd.
Ingen hävdade 2015 att det skulle komma att bli lätt. Det är aldrig lätt när människor i nöd ber om hjälp. Nöden är per definition tung att bära. Därför ska den också delas. Det enda anständiga är att kavla upp ärmarna och säga: Okej, vi får klara av det här tillsammans. Tusentals människor i Sverige och i Europa gjorde just detta. Tusentals människor fortsätter att göra just detta, trots regeringens brutala svek redan senhösten 2015.
Den svenska socialdemokratin är idag en klubb som lajvar arbetarrörelse medan den vaktar om sina globala klassprivilegier. Den slår sig på bröstet som ansvarstagande samtidigt som den driver en europeisk politik som låter barn drunkna vid Europas gränser eller frysa ihjäl i europeiska koncentrationsläger. Risken för en ny flyktingkris är avsevärt mindre, säger justitieministern. Som om det inte var de frusna kropparna i ingenmanslandet mellan Turkiet och EU som är den verkliga krisen.
Morgan Johansson vet ingenting om kris. Inte heller jag vet särskilt mycket om kris. Men jag låtsas i alla fall inte.
Och i oppositionens tävlan om vem som är bäst i klassen i att hellre skicka folk i döden än praktisera solidaritet eller nästakärlek, excellerar det parti som har mage att skylta med Kristus i sitt namn.
Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte. […] Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig (Matt 24:41-45).
Om Ebba Busch Thor trodde på helvetet skulle hon inte kunna sova om nätterna.
Elda under din vrede, skrev Ingrid Sjöstrand. Och jag tror för att jag inget annat sätt vet att hantera min vrede.
Också jag lever ett privilegierat liv. Också jag är del av det befrielseteologen Franz Hinkelammert talar om som den ”strukturella synden”. Inte heller jag kommer undan skärselden, om det nu finns en sådan.
Men jag tror likväl, envetet, på helvetet. För att jag på något sätt måste hantera min ilska över dem som lajvar arbetarrörelse eller talar kristna värderingar, medan de gör den strukturella synden till högsta samhällsdygd.
Ni har blod på era händer, på era röda fanor och på era kors. Ni öppnar dörren för fascisterna. Men ni är värre än fascisterna. De är i alla fall lite ärligare.
Nenhum de vocês me representa.
