Jag är ett kärleksbarn, sa hon och hon log när hon sa det. Det var en lägerkväll någonstans i Sverige för många år sedan, ett golv i en lånad scoutstuga, vi en grupp ungdomar som njöt friheten i de vuxnas frånvaro. Jag minns att hon var några år äldre än jag. Hennes namn minns jag inte, men bilden av henne är klar. En lång och smal flicka med långt hår och ett påfallande vackert leende. Vi satt tillsammans på ett golv och pratade om familj, så måste det ha varit. Och på en fråga om sin pappa log hon och sa: Jag är ett kärleksbarn.
Det ligger något nästans oanständigt vackert i hur hon förklarade att hon vuxit upp utan far. Hon var resultatet av en förbjuden kärlek, en passion i trots mot reglerna. Och i att prata om det i termer av kärlek snarare än övergivenhet, bröt hon själv mot reglerna. Jag har för mig att hennes frånvarande far hade varit brevbäraren. Men är det inte lite väl mycket kliché? Förmodligen är det min efterkonstruktion, eller möjligtvis någonting hon själv skämtade om.
Jag är trött. Jag arbetar med att skriva och jag skriver aldrig så mycket som jag borde. Mina axlar gör ont och boken blir inte färdig. Orden hittar inte sin ordning, referenserna hittar inte sin plats, begreppen smiter spefullt mellan fingrarna på min alltför hårt knutna näve. Och jag som lovat mig själv och världen att leverera, jag sitter här i oredan och förtvivlar.
Men samtidigt, i min andra hand håller jag en liten bunt papper, ett kärleksbarn av ord som skrattar och leker med varandra utan att tyglas av fotnoter. Det tycks som att jag någonstans i mellanrummen ändå skrivit en bok. Lite i smyg sådär. Stulna stunder, försummade plikter.
Jag älskar att forska. I alla fall ibland. Men ibland tänker jag också: Jag blev forskare bara för att det jag hade med mig hemifrån är att endast akademiskt skrivande egentligen är på riktigt. Nu börjar jag få ont i huvudet och vill, snälla, ha lite fri lek.
Så nu sitter jag här med mitt kärleksbarn, med en de stulna stundernas bok, och undrar om den är på riktigt. Den skälver lite i min hand. Och även om den egentligen inte är så mycket mer än en lättsam bagatell, behöver jag bara få samla lite mod så att jag en dag kanske vågar ta ut den i världen också.