Jag tror på helvetet. Envist, bortom förnuft, bortom rim och reson tror jag på helvetet. Tro är kanske mer än någonting annat en fråga om att vilja. Och jag vet inget annat sätt att hantera min ilska just nu än att tro på helvetet. På tröskeln mellan Turkiet och Europa samlas människor i tusenden. Deras önskan om ett liv i fred och trygghet har gjorts till en bricka i det storpolitiska maktspelet. Bulgarien och Grekland kallar trupper till gränsen, tårgas och chockgranater skjuts mot barnfamiljer, Sverige förklarar sig redo att skicka gränsförstärkning om Grekland bara ber. Hur länge kommer det att dröja innan Europa skjuter skarpt mot människor vid dess gränser?

Jag är ett kärleksbarn, sa hon och hon log när hon sa det. Det var en lägerkväll någonstans i Sverige för många år sedan, ett golv i en lånad scoutstuga, vi en grupp ungdomar som njöt friheten i de vuxnas frånvaro. Jag minns att hon var några år äldre än jag. Hennes namn minns jag inte, men bilden av henne är klar. En lång och smal flicka med långt hår och ett påfallande vackert leende. Vi satt tillsammans på ett golv och pratade om familj, så måste det ha varit. Och på en fråga om sin pappa log hon och sa: Jag är ett kärleksbarn.