På vägen ut för att gå till vallokalen föll jag i backen. Handlöst. Jag stod på gården till mitt hus, hade tagit ett steg bakåt och trampade rätt ner i en lutning. Hade jag bara varit lite stabilare själv den dagen, hade jag återfått balansen innan jag föll. Nu störtade jag. Det är något otäckt över att falla. Som att kroppen glider ur en och blir något annat, något som inte längre är mitt.

”Mamma, de pratar om oss. Det är nästan som om vi vore kändisar. De säger att vi är våldtäktsmän” Ett brev skrivet till en mor långt borta, kanske aldrig avsett att skickas iväg. Skrivet från ett Sverige där ordet ”barn” genom en märklig förskjutning de senaste åren kommit att signalera förövarskap. Åtminstone om det sätts samman med ”ensamkommande” och ”flykting”. När du läser detta är valrörelsen över. När jag skriver det vet jag ännu inte vilket Sverige du och jag har vaknat upp till.

När jag bildgooglar på staden där jag föddes kommer det upp fotografier på domkyrkan, på universitetet, på slottet, på människor som sitter på en uteservering en solig dag. Ett flygfoto i vilket de viktigaste turistattraktionerna ryms. Några pittoreska gatubilder. Vykortsklichéer. För mig som sexton år gammal gav mig av ensam från denna stad, tycks bilderna ingenting säga om hur det egentligen är att leva här. Ändå säger de så mycket.

Jag har varit tyst sedan oktober. Det finns ett enda skäl till att jag har varit tyst: De försök att professionellt misskreditera mig som pågått under sju månaders tid har legat på en absurt låg nivå. Jag har sett det som att varje svar riskerar att bli ett indirekt erkännande av anklagelsernas misogyna premisser – de som säger att en kvinna som når en viss position inte kan ha kommit dit på egna meriter och därför måste stå till svars för vem hon (antas) umgås med och vem hon (antas) ligga med. Men om någon under tillräckligt lång tid skyfflar tillräckligt mycket skit i din riktning, kommer allt fler förr eller senare att utgå ifrån att det är du som luktar.