När jag bildgooglar på staden där jag föddes kommer det upp fotografier på domkyrkan, på universitetet, på slottet, på människor som sitter på en uteservering en solig dag. Ett flygfoto i vilket de viktigaste turistattraktionerna ryms. Några pittoreska gatubilder. Vykortsklichéer. För mig som sexton år gammal gav mig av ensam från denna stad, tycks bilderna ingenting säga om hur det egentligen är att leva här. Ändå säger de så mycket.
Jag bildgooglar på min födelsestad för att jag i förra veckan befann mig i den. För att jag där träffade en tonåring född i en annan stad drygt fyra hundra mil bort. För att också han, sexton år gammal, gav sig av ensam och kom hit. Och för att namnet på den stad han nämnde när jag frågade honom var han var född, var för mig fullständigt obekant.
”Kan jag hitta bilder om jag googlar?” frågade jag.
”Ja,” sa han. ”Fast det är mest talibaner på bilderna.”
En av de enskilt viktigaste faktorerna som bestämmer dina livsmöjligheter är vilket medborgarskap du råkat födas till. Inte din egen ansträngning, inte någon medfödd begåvning, inte ens vilken socialgrupp dina föräldrar tillhör. Nej, vilket medborgarskap du råkat födas till. Betydelsen av dit du kommer, kan aldrig sudda ut betydelsen av varifrån du kom.
Efteråt letade jag upp staden han fötts i med hjälp av Google och Wikipedia. Han hade rätt, det var verkligen mest talibaner på bilderna. Och NATO-soldater. Och attackhelikoptrar. Missiler. Inte en enda affärsgata, inte ett enda bostadsområde, inte en enda bild på stadsliv. Den knapphändiga Wikipedia-artikeln gav mig ingen information om invånarantal. Och sattelitkartan nådde knappt ens ner till urskiljbara gator.
Också jag har väl köpt den där myten, att världen idag är en och att bara vi har en uppkoppling kan vi virtuellt resa vart som helst. Varför skulle det annars beröra mig så djupt att jag inte kunde hitta en endaste gatubild från den här killens födelsestad? Den enda berättelse bilderna förmedlade var krigets, och då ur militärt perspektiv snarare än folkets. Om hur det är att leva i staden tycks bilderna ingenting säga. Och ändå säger de så mycket.
Vad de skriker ut är den ohjälpliga och fullständigt godtyckliga skillnaden mellan mig och pojken jag samtalade med. Vi hade detta gemensamt: att vi sexton år gamla lämnat våra familjer och ensamma gett oss av. Att drivkraften att ge sig av för oss bägge varit önskan om ett levbart liv. Vi var hjältar, han och jag. Vi hade gjort vad världen talat om för oss inte var menat för oss.
Men den skriande skillnaden mellan oss ryms likväl i kontrasten mellan en bildgoogling på min födelsestad och hans.
Då, när jag kämpade för att överleva i en vuxenvärld som många gånger hellre stjälpte än hjälpte, tyckte jag att det var svårt. Det varsvårt. Det var fattigt. Det var utsatt. Det var ensamt. Nu jämför jag min egen situation med de ungdomar som ensamma kommit hit för att söka asyl, och jag känner mig oändligt privilegierad. Hur de ens håller ihop förstår jag inte.
En del håller inte ihop.
Pojken jag pratade med under besöket i min födelsestad är en av dem som omfattas av gymnasielagen. Om han får stanna eller inte beror på Migrationsöverdomstolens utslag i ett annat fall som förväntas bli prejudicerande. Trots att lagen röstades igenom av riksdagen i juli, har hanteringen av ansökningar lagts på is efter att två domstolsbeslut underkänt lagens tillämpbarhet. Men rättsläget är oklart; två andra domstolar har valt att tillämpa lagen. För de ungdomar som när lagen kom fick veta att de äntligen skulle kunna landa en smula, har de rättsliga turerna blivit ytterligare en bekräftelse på att det alltid går att hitta ytterligare en vinkel att sparka på dem ifrån.
Om gymnasielagen inte spricker, är den en chans till uppehållstillstånd för flera tusen ungdomar som kom hit som minderåriga, och som farit illa i ett överbelastat asylhanteringssystem där rättssäkerheten helt satts på undantag. Samtidigt finns tusentals ungdomar i liknande situation som inte ens omfattas. De kan ha sökt asyl bara några dagar för sent, de kan ha fått sitt avslag på asylansökan innan de fyllt – eller skrivits upp till – arton år. De kan ha fått avslag på sin ansökan bara en vecka för tidigt för att omfattas. Godtyckligheter.
Och även för de som får stanna, är villkoren snäva. En elevgrupp skapas för vilken frågan om vidare studier, eller ens teoretisk linje på gymnasiet, omöjliggörs. Om de inte hittar jobb efter studenten riskerar de än en gång att deporteras till krig. Högre utbildning, får de här ungdomarna veta, är inte för dem.
Detta är vad gymnasielagen gör. Den befäster en avgrund av orättvisa mellan elev och elev, till och med på samma skola. Det som gäller för en, gäller inte för den andre. Detta är den lag många av oss försvarar enbart för att det enda alternativ regering och riksdag ger är deportationernas helvete.
När frågan om allmän amnesti tas upp, handlar invändningarna nästan alltid om rättssäkerhet. Har man bara satt sig in lite i asylprocessen och migrationsverkets beslutsgrunder rörande de ensamkommande, är argumentet redan tomt. Men även om så inte hade varit: Så länge allting handlar om vilket medborgarskap du råkade födas till, ekar talet om rättssäkerhet mest av hån.
