Ni vann, alla ni som inte gav upp. Vi vann.
Jag tänker det när Björn Söder låter klubban falla i bordet och utvidgningen av gymnasielagen därmed gått igenom i riksdagen. Ironin i att Sverigedemokraternas Björn Söder är den som tvingas klubba lagen. Bem feito.
Ungdomen i min närhet säger, och hen ler när hen säger det: någon sa att han varje gång klubban föll i bordet, räknade en afghan han ville deportera.
Omkring nio tusen ungdomar, de flesta afghaner, omfattas av lagen. De får en tidsfrist: ett uppehållstillstånd knutet till gymnasiestudier.
Det är ett lotteri. Några tusen i exakt samma situation omfattas inte. En del fick sin asylansökan registrerad för sent, kanske bara en dag. Andra fick sitt första avslag medan de fortfarande var minderåriga. Godtyckligheten är brutal. Men för dem som omfattas av lagen gör den hela skillnaden.
Därför är den också en liten glimt av hopp i ett allt kallare politiskt landskap. Valrörelsen liknar annars mest ett tåg i full fart mot avgrunden. Sittande justitieminister skryter med att ha ordnat gratis busskort åt unga i Sverige genom att stänga dörren för människor på flykt. Sittande finansminister legitimerar en urholkad asylrätt som kamp mot barnfattigdomen. Grupper ställs mot varandra. Framför allt ställs de som har något litet, mot de som ingenting har. Och den allt mer accepterade misstänksamheten mot vemhelst som inte omedelbart kodas som ”svensk”, ja, den är väl inte mer än collateral damage.
Den nionde september är det val. I vilket slags Sverige kommer gymnasielagens ungdomar att fortsätta kämpa för att skapa sig en framtid?
Förskjutningen i det politiska talet såväl som i de konkreta förslagen skrämmer. Det socialdemokraterna säger idag, hade för inte många år sedan varit omisskännligt sverigedemokratisk politik. Det moderaterna säger idag hade för inte många år sedan varit omisskännligt sverigedemokratisk politik. Det kristdemokraterna säger idag hade för inte många år sedan varit omisskännligt sverigedemokratisk politik.
Så inte längre. Idag står vi här med tillfälliga uppehållstillstånd, avskaffad möjlighet till familjeåterförening, allt striktare gränskontroller. Så långt har det gått att vi jublar över en lag som inte gör mer än drar några plåsterremsor över ett litet hörn av allt det som trasades sönder i november 2015. Var det verkligen någon som på allvar trodde, då i november 2015, att det vi såg inte skulle permanentas?
Vi lever i ett undantag som med all förutsägbarhet blivit regel. Och när andra partier internaliserar allt mer av aggressiv nationalism i sin politik, tar riksdagens verkliga fascister segervisst några ytterligare steg tillbaka mot det de aldrig upphört att vara. Striden om tillfälliga uppehållstillstånd är redan vunnen. Nu talar de om att göra det brottsligt att hjälpa utvisningshotade människor att hålla sig undan.
Brottsligt alltså, att gömma den som är jagad inte för sina brott utan för vem hen är. Känns det igen?
Efter att utvidgningen av gymnasielagen klubbats igenom skrev Sverigedemokraternas Paula Bieler på twitter:
Grattis asylmissbrukare. Nu har ni några månader då ni får vara här lagligt. Men den 9 september är det val.
Det är politisk retorik i hotets form. Du känner hunden på håren.
Jag är rädd för vad som kan komma. Många människor omkring mig är rädda för vad som kan komma. Men rädslan får inte förlama oss. Bland ungdomarna som omfattas av gymnasielagens utvidgning, har många levt som papperslösa. De har varit utlämnade till de nätverk de råkat ha omkring sig. Nätverk bestående av andra som är eller varit i liknande situationer. Nätverk bestående av personer som själva inte drabbas av vad som sker på det migrationspolitiska området, men som inför en outhärdlig brist på anständighet idkat solidaritet. Det har varit lärare och skolledare som strukit ungdomarnas namn från listorna, men fortsatt att välkomna dem till skolan. Det har varit gode män som stått stadigt kvar även efter att deras formella uppdrag upphört. Det har varit frivilliga familjehem som erbjudit tak över huvudet och lite vardagsstruktur. Det har varit asylgrupper som fortsatt att arbeta även efter det tredje avslaget, och som gett rådgivning och praktisk hjälp.
Idag är det Sverigedemokraterna som vill att sådana handlingar ska bli straffbara. Vad har vi för garantier att inte samma krav imorgon kommer att formuleras från socialdemokratiska och moderata munnar och twitterkonton, för att därefter leta sig in i lagtext? Det har redan hänt med de tillfälliga uppehållstillstånden.
Rädslan får inte förlama oss. Jag tror vi måste förbereda oss, på allvar förbereda oss, för en situation i vilken solidaritet kan komma att betyda något mycket mer än bara handlingar av välgörenhet. Jag tror att vi mycket snart kan befinna oss i en situation i vilken solidaritet innebär ett allt större personligt risktagande. Jag tror att vi måste förbereda oss genom att hos oss själva och tillsammans med varandra nära gemenskaper som ger oss styrkan att våga ta de risker solidariteten kan komma att kräva. Och vi måste göra det inte bara för att vi oroar oss över en möjlig framtid, men också för att när vi ger näring åt detta slags gemenskaper gör vi konkret motstånd i nuet. Vi stärker försvaren mot förverkligandet av den framtid vi fruktar.
För när solidariteten tvingas under jord – när den måste utövas i lönndom för att skydda sig från lagens blick – får den också allt mindre möjligheter att påverka genom bara sitt exempel.
Igår firade vi med rätta för att de solidariska rörelserna – nätverk som Ung i Sverige, Vi står inte ut, Ingen människa är illegal, asylgrupper över hela landet – vann en delseger när Björn Söder tvingades låta talmansklubban falla för en utvidgning av gymnasielagen. Men för allt fler av oss blir det allt svårare att andas i andrummets Sverige.
Och statsminister Löfven, som en gång vågade ta de storslagna orden ”mitt Europa bygger inte murar” i sin mun – för medlöperiet kommer det aldrig att finnas förlåtelse.
