Sedan staten Israel, som svar på Hamas 7:e oktoberattacker, inledde sitt massiva dödande och fördrivande i Gaza, har Norrköping för Palestina varje lördag samlats för att manifestera motstånd. Den här veckan hedrades jag med frågan om jag ville tala. Detta är vad jag sa:
I efterdyningarna av att USA, som svar på attackerna 11 september 2001, förklarat evigt krig mot ”terrorismen”, skrev den US-amerikanska judiska filosofen Judith Butler en serie texter om sörjandets politik. Vem ges utrymme för offentlig sorg? Vem erkänns rätten att sörja? Och vilka är de offer som i offentligheten framstår som icke sörjbara?
Det talas ofta om ”närhetsprincipen”. Men i den globaliserade tid vi lever blir det tydligt hur denna princip inte handlar om geografisk närhet, utan om rasistiska uppfattningar om vem som är ”nära” och vem som inte är det. När Judith Butler talar om vilka som förvägras att sörja offentligt, tar hon upp en specifik händelse med en palestinier, medborgare i USA, som i en amerikansk dagstidning önskade få in en dödsruna över två palestinska familjer – inkluderande flera barn – som dödats av israeliska trupper. Medborgaren nekades, med hänvisning till att tidningen inte ville ”stöta sig med någon”.
Varför är palestinsk sorg över döda barn ”stötande”?
Vänner, jag vet att många här sörjer. Och, att många sörjer betydligt mer konkret än vad jag, som inte själv har anhöriga i Palestina, gör. Det gör mig förtvivlad att detta land Sverige, det land jag själv föddes och växte upp i, inte ger sorgen inför ett pågående folkmord erkännande. Vad vi istället har sett är ett upprepat misstänkliggörande av svensk-palestinsk sorg, liksom ett misstänkliggörande av svensk-palestinskt motstånd mot ockupation. Samtidigt sanktionerar den svenska regeringen folkmordet, i och med att relationerna med Israel – inklusive med israelisk vapenindustri – fortsätter enligt principen om business as usual.
Jag har den senaste tiden haft både personliga och yrkesmässiga skäl att tänka kring vad som händer när ett samhälle överger en. Att inte erkännas i sin förlust, att förvägras ett rum för sin sorg, är ett brutalt övergivande. Vi har en rasistisk regim, och dess likgiltighet inför palestinska liv och palestinsk sorg är ett av många exempel på hur denna rasism tar sig uttryck.
Men regimen – ett lands styre – och samhället är inte ett och samma. När staten överger oss måste vi bygga samhälle enträgnare än någonsin. De här sammankomsterna som hålls varje lördag – sammankomster som outtröttligt skapar och återskapar ett rum på torget för både sorg och motstånd, och som vägrar låta kriget i Gaza bli business as usual hur länge det än pågår – är ett sådant samhällsbygge. Ett där vi kan lova varandra att vi inte släpper varandras händer. Och låta detta löfte inkludera också de döda, att inte släppa de dödas händer. Att behålla dem omkring oss, inte låta dem reduceras till siffror eller till ”oundvikliga” offer.
Att hålla de döda vid liv.
Den 6 december dödades poeten Refaat Alareer i en israelisk flygräd. Han var 44 år gammal. Innan vi går vill jag läsa den sista dikt han publicerade. Tolkningen till svenska är min:
Om jag måste dö
måste du leva
för att berätta min historia
sälja mina saker
köpa en bit tyg
och några snören
(låt den bli vit med lång svans)
så att ett barn, någonstans i Gaza
som möter himlens blick
som väntar på sin pappa som försvann i ett plötsligt sken –
och inte tog farväl av någon
inte ens av sitt kött
inte ens av sig själv –
ser draken, min drake som du gjorde, flygande däruppe
och för ett ögonblick tänker att det är en ängel
som för med sig kärlek
om jag måste dö
låt det föra med sig hopp
låt det bli en saga