Skriver i senaste numret av Artikel 14 om två år med Tidöavtalet, Alice i Underlandet och varför asylrörelsen är så viktig i försvaret av demokratin:
Vi läste Alice i Underlandet tillsammans, jag och sexåringen. Det var Brasilien 2019. Bolsonaro hade precis tillträtt som president. Politiken kändes allt mer som en klaustrofobisk vandring i Lustiga huset, en oförutsägbarhetens arkitektur där alla regler upphört att gälla. En av regimens viktigaste måltavlor var de förmodat vänstervridna universiteten, och som gästforskare vid ett federalt universitet befann jag mig på sätt och vis mitt i den nya fascismens malström. Om dagarna försökte jag navigera i turbulensen vid universitetet. Om kvällarna drogs jag tillsammans med dottern in i Lewis Carolls Underland. De bägge världarna saknade inte likheter med varandra. Sedan det svenska riksdagsvalet 2022 har jag ofta återvänt till den känsla som jag hade i Brasilien 2019. För även om Bolsonaros Brasilien var mer av teatraliskt spektakel än vad vi än så länge sett här, finns en familjelikhet i hur fascismen tar sig uttryck på olika platser. Fortsätt läsa här.
