Inköpslistan från skolan tog några dagar att bocka av. Två kolumner: en för saker som är elevens personliga, en för donationer till verksamheten. Donationerna är frivilliga, men informationen signalerar tydligt att alla förväntas bidra. Den underfinansierade skolan lutar sig på att föräldrar tillhandahåller allt från kontorspapper och whiteboard-pennor, till modellera och serietidningar. Jag blir snabbt stressad över hur kostnaden rusar iväg. Och jag börjar tänka: Om jag känner så här, hur är det då inte för den lågavlönade ensamstående mamma som kanske ska utrusta tre barn för skolstart?
Liksom med det mesta annat, kan du i Brasilien köpa skolmaterial – block, pennor, suddgummin, pennvässare, pedagogiskt material, ryggsäck – på kredit med upp till tio delbetalningar.
Skolan min dotter skrivits in på ligger mitt i plano piloto, den flygplansformade stadsplanen. Socioekonomiskt är detta ett övre medelklassreservat. Men en stor del av den samhällsklass som bebor Lucio Costas och Oscar Niemeyers förmodat klasslösa utopi, har sedan länge valt bort de offentliga skolorna för dyra privata alternativ. Eftersom föräldrar kan välja att söka skolplats nära sina arbeten och inte bara nära sina hem, finns ett fortsatt söktryck på delstatsdrivna skolor som min dotters, och en social blandning.
Skolväsendet är en av den nya regimens ideologiska slagfält. Escola sem partido, ”skola utan parti”, är namnet på den radikala högerns projekt för att omdana den brasilianska skolan. Escola sem partidoomnämns också som en skola utan ideologi, en skola utan genusideologi, en skola utan indoktrinering.
Marx definierade ideologi som ett särintresse förklätt till allmänintresse. Det är en definition som fortsätter att stå sig. I ideologins natur ligger, följdriktigt, att förneka sin egen ideologiska karaktär. Allra mest ideologiskt är det som gör anspråk på att vara neutralt, objektivt eller ”naturligt”.
Så framställer sig Escola sem partido som ett motstånd till ideologi, snarare än som den ideologi det faktiskt självt är. Den nye utbildningsministern Ricardo Vélez Rodriguez är en av de entusiastiska anhängarna. Som lagförslag vill Escola sem partido hindra den ”indoktrinering” i skolan som förmodas drivas av lärare med sympatier för Arbetarpartiet eller andra partier på vänsterkanten. Mycket handlar om det som ses som ett undergrävande av familjen. Begrepp som ”genus” och ”sexuell orientering” ska rensas ut. Politiska diskussioner bannlysas. Lärare ska kunna ställas inför straffrättsligt ansvar för att ha begått ”ideologiska trakasserier” i klassrummet.
I hela dramaturgin för Escola sem partido finns ett element av sensationellt avslöjande av en pågående (kulturmarxistisk) konspiration, inriktad på barnen. Bolsonaros partikamrat Ana Caroline Campagnolo, som valdes in i Santa Catarinas delstatsparlament, gick timmen efter att Bolsonaro deklarerats segrare ut och uppmanade skolelever att filma och anonymt ange sina lärare. Hennes uppmaning andades den segervissa stämning som präglade den nya brokiga högern omedelbart kring och efter valet: Nu är det vår tid, och vi gör vad vi vill. Vänstern må bäva.
Ändå finns en rättsstat som bjuder motstånd. Campagnolo utreds för närvarande av Ministerio Público, del av det brasilianska åklagarsystemet, för att genom uppmaning till angiveri försöka skrämma lärare till tystnad.
Lärare och rektorer är de som tvingas navigera sin vardag i detta ideologiska slagfält. En dryg vecka innan skolstart går jag på föräldramöte för förstaårselevernas föräldrar, sammankallat av rektor och vicerektor. Jag tycker omedelbart om dem och jag tycker omedelbart om skolan. Jag tycker om budskapen på väggarna som alla handlar om utbildningens vikt. Jag tycker om den självklarhet med vilken rektor manifesterar sin egen auktoritetsposition gentemot oss och sitt ansvar gentemot skolans elever. Och framför allt tycker jag om att barnen, trots att de är små, förväntas klara av att faktiskt studera. Allt är en befriande kontrast mot dotterns svenska skola, där de maktrelationer som ofrånkomligen är en del av det hela, lindas in i så mycket fluff att jag aldrig riktigt vet om det är min dotter eller jag som ska fostras genom skolplikten. Här, i den brasilianska skolan, talas det allvarligt om studier; portugisiska, matematik, geografi, historia, konst.
Men vad jag allra mest tycker om är hur skolledningen hela tiden betonar att det är medborgare man utbildar. Vad betyder det att utbilda till medborgare i en tid när demokratin står under sådan öppen attack?
Rektor går igenom terminens temadagar. Hon säger: Vi jobbar inte med mors dag och fars dag här. Vi jobbar med familjens dag. Familjer ser ju ut på så många olika sätt. Det kan vara mor- och farföräldrar som tar hand om barnet snarare än föräldrar. Det kan vara en ensam mamma eller en ensam pappa. Det kan vara två mammor. Eller, det kan vara två pappor.
Hon säger det med samma matter-of-fact-självklarhet som hon levererar all övrig information. Men har man följt skol- och genusdebatten bara lite i Brasilien vet man att det här är allt annat än självklart. Det är som om hennes ord öppnar en liten ficka av motstånd mitt i skolan.
Varje måndag morgon firar skolan momento civico. Barnen samlas på gården kring flaggan som hissas. Nationalsången sjungs kollektivt. Jag berättar senare på telefon för dotterns far om skolans rutiner.
Du får säga åt dem att hon inte ska delta. Hon är ju svensk, säger han halvt på skämt och halvt på allvar. Jag rycker på axlarna trots att han inte kan se mig. Nationen är någonting annat här än vad den är i Europa, säger jag. Inte så att den inte kan vara malign, det är inte det. Den är bara något annat.
Det jag tänker på är frånvaron av en berättelse om ursprunglig homogenitet, en historia byggd på migration som gör blandningen av blod och ursprung till en central del av den nationella idén. Samtidigt är det just med denna idé om nationsblivande genom blandning som det koloniala tvångsmässiga inlemmandet av urfolk har legitimerats. Och den blandade nationen saknar knappast totalitära drag.
Bara några veckor efter att jag halvt försvarat nationalsångssjungandet för mitt barns far, skickar det brasilianska utbildningsministeriet ut en kommuniké till samtliga skolor i landet. Utbildningsministeriet begär av skolorna att de skall samla barnen kring flaggan för att sjunga nationalsången. Därefter ska ett brev från utbildningsministern läsas upp för elever och personal. Texten i detta brev är en hyllning till den ”nya tidens Brasilien” och den ”ansvarsfyllda utbildning” som nu ska ta form i skolorna. Brevet avslutas med orden ”Brasilien över allt. Gud över alla.”
Brasil acima de tudo. Deus acima de todos. Orden är direkt hämtade från Jair Bolsonaros valkampanj och bryter därmed både mot skolans konstitutionsstadgade krav på opartiskhet och dess laïcité. Utbildningsministeriet begär dessutom att skolorna ska filma ritualen och sedan skicka filmen till regeringen, vilket utan föräldrars godkännande skulle utgöra ytterligare ett lagbrott. Arbetarpartiet och vänsterpartiet PSOL meddelade snabbt att de kommer att begära en utredning av kommunikén som icke-konstitutionell. Utbildningsministern och regeringen pressades hårt av journalistkåren. Och bara dagen efter erkände man att man gjort ett ”misstag”.
Var det ett test, för att se vad som kan passera? Eller lever den nya regeringen i tron att den, i kraft av att vara regering, nu kan göra vad den vill oavsett sådana bagateller som lagar och konstitution?
Den höger för vilken konstitutionen tycks väga så lätt draperar gärna allt den säger och gör i den brasilianska flaggan färger. För mig framstod denna flagga, fram tills helt nyligen, alltid som välkomnande. Jag minns min förvåning när en äldre kusin för många år sedan berättade att han alltid känt avsmak för den. Då var det som att jag aldrig hade tänkt på att den också kunde vara förtryckande. För min kusin var flaggan tydligt kopplad till skolgångens militära disciplin, det hårdhänta fostrandet av ett patriotiskt (och i militärregimens kontext därmed antikommunistiskt) sinne. För mig hade flaggan under min uppväxt snarare varit laddad med nostalgi och längtan. Men också ett slags stolthet över att lite kunna göra anspråk på just denna flagga, som inte liknande någon annan.
Så hade jag heller inte vuxit upp i militärernas omedelbara skugga, aldrig lärt mig att koppla ihop den brasilianska flaggan med diktaturårens allra flitigast använda slagord: Brasil: Ame-o ou deixe-o(ungefär: ”älska Brasilien eller stick”). Ett slagord, som liksom av en händelse, dök upp igen under valkampanjen i form av en vinjett för en av landets äldsta, tillika en av landets populäraste talk shows, Programa Silvio Santos.
När jag innan resan till Brasilien gjorde en rensning bland dotterns urvuxna kläder märkte jag att hennes gröngula Brasilientröjor börjat bli mig obehagliga. Associationen till Movimento Brasil Livre, till banderoller med texter som Intervenção militar, ja!och till dessa demonstrationers slutliga omvandling till renodlade hyllningar av o mito, det vill säga ”myten” Bolsonaro själv, kan jag inte längre att skjuta ifrån mig. Ordem e progresso, dessa alltid så problematiska ord tvärs över flaggan, tänjbara och böjliga som de är och ändå alltid med ett modernitetens imperativ inbyggda, har åter blivit mer än något annat fascismens alldeles egna ord.
