Querida, jag tänkte på dig härom kvällen. Det är jul, men i Betlehem har firandet i år ställts in. Staden är stängd. I en av kyrkorna har man släpat in rasmassor som material till årets julkrubba. Mitt i vad som ser ut som spillror av sönderbombade hus ligger Jesusbarnet insvept i en palestinsk keffiyeh. Prästen säger: ”Vi kan inte fira medan det pågår ett folkmord i Gaza, på oss.”
Någonting i staten Israels kampanj för att göra Gaza olevbart för palestinierna skakar om mig. Eller snarare, den svenska hållningen skakar om mig. Jag trodde inte jag hade särskilt mycket illusioner om Sverige, och ändå hade jag inte riktigt kunnat föreställa mig detta: Inför världens ögon pågår ett folkmord, och Sverige har bara likt en drucken papegoja upprepat förövarens rätt till ”självförsvar”.
Men jag tänkte på dig härom kvällen. Jag befann mig på ett stödevenemang för Palestina, och plötsligt började jag intensivt önska att du varit med mig. Eller åtminstone, att jag efteråt hade kunnat åka hem till dig, sätta mig vid ditt köksbord berätta för dig om min kväll. Jag hade så gärna velat höra vad du hade att säga.
Jag var där för att läsa dikter, det var en av punkterna i ett långt program. Mängder av människor som erbjudit sig att uppträda för att hjälpa till att samla in pengar till Gazas barn. En lokal konferencier, Maryam, med en underbar förmåga att få oss alla att känna oss som celebriteter på en gala, trots att ingenting var särskilt glammigt. Så det var lite så det var: en blandning av kulturgala i miniformat, öppen scen och politiskt möte. På något sätt både väldigt ungt och väldigt proggigt.
Och medan jag var där kände jag att jag älskade Sverige. Verkligen älskade Sverige, på ett sätt jag sällan – om ens någonsin – tidigare gjort.
Detta land som är mitt, men i vilket det idag är öppen politisk sport att sparka på invandrare och deras barn. I vilket en betydande del av befolkningen dag ut och dag in, cada santo dia, får till sig att det är fullkomligt egalt hur hårt de jobbar, för de är och förblir problem. I vilket så många av oss, av våra föräldrar, våra barn eller våra älskade igen och igen får detta gnidet in i ansiktet: du är bara välkommen på nåder, om ens det.
Jag minns hur du för många år sedan försökte dra in mig i ett projekt som du kallade ”Svensk som spaghetti”. Vi fick aldrig pengarna du sökte för att kunna genomföra det, så det blev ingenting av planerna. Men idén var fin. Vi skulle undersöka föreställningar om svenskhet och på vilka sätt dessa föreställningar hänger samman med historier av invandring. Finns för svenska barn något svenskare än spaghetti med köttfärssås, liksom? Det var ett typiskt 1990-talsprojekt, inte sant? Formulerat i en tid när ”kulturmöten” lyftes fram som lösningen på allehanda samhälleliga motsättningar.
Vi störde oss på det. Vi störde oss på hur sociala konflikter kulturaliserades, hur ”kulturer” framstod som något slags hårda klossar som kunde kollidera med varandra och som därför måste bäddas in i ett fluff av tolerans och paternalistisk välvilja. Vi ville visa någonting bortom stereotyperna; någonting rörligt, dynamiskt och med flytande gränser.
Det var då. Så mycket har hänt med Sverige sedan du gav dig av härifrån. Ingen håller längre upp mångkulturen som ideal. Fascismen har kommit tillbaka på just det sätt som Marx förutsade historiens upprepning: som en fars. Våra hemsnickrade fascister idag är clowner, men skratten våra fastnar i halsen när vi märker hur också detta skratt är del av fascismens noggrant regisserade skådespel. Brasilien. Argentina. Här i Sverige har de inte bara tagit plats i riksdagen, de har blivit näst största parti och dikterar villkoren för regeringen. Regeringen förresten? Den är bara på papper. Vad vi i verkligheten har är en regim, och dess namn är Tidö.
Allt har gått så snabbt. Vi såg det komma, jag minns att vi pratade om det redan på den tiden. Ändå har det gått snabbare än vad jag tror till och med du kunde ana. Eller så kunde du ana, kanske anade du redan då. Du hade ju när allt kommer omkring – och till skillnad från mig – varit med förr.
De senaste åren har jag allt oftare förtvivlat. Men den här kvällen hände någonting förunderligt. Det var som om konturer jag tidigare anat men inte riktigt kunnat tolka, trädde fram med tydlighet. Och vad jag såg var ju konturerna av Sverige. Det var till detta Sverige jag drabbades av häftig kärlek.
Du förstår, den här kulturkvällen var del av ett parallellevenemang till den pågående Musikhjälpen. I år samlade Musikhjälpen in pengar mot hungern. Ganska lättköpt, inte sant? Hunger är ju någonting vi alla kan komma överens om är dåligt. Hungern måste utrotas. Ordet utrota framstår helt oproblematiskt när det sätts samman med något sådant som hunger: Utrota hungern! Att ingen utom den som faktiskt hungrar har intresse av att avskaffa den materiella ojämlikhet som orsakar nästan all hunger, det behöver vi inte tänka alltför mycket på.
Men parallellt med Musikhjälpen pågick också, och betydligt mer undanskymt, Kulturhjälpen till Palestina. Det var ett kulturarbetarinitiativ som trotsade den logik enligt vilken vemhelst som protesterar mot staten Israel misstänks för att vara antisemit. Eller, enligt vilken protester mot den specifikt israeliska formen av radikal nationalism likställs med att stödja Hamas.
Jag tror du hade tyckt om Kulturhjälpen. Den var lite som en flackande låga i den ouppvärmda kattvinden, medan Musikhjälpen med sina kändisnamn pågick i det uppvärmda rummet på andra sidan väggen. Kulturhjälpen hade i och för sig också sina namn, och i de större städerna – om Sverige nu kan sägas ha några stora städer – var evenemangen också lite större; i Stockholm, Göteborg, Malmö. Här i Norrköping drogs det igång på en dryg vecka, i imponerande hast. Lokalen som skakades fram var en gammal hantverksföreningslokal som idag hyser en salsaskola. En text ovanför den lilla scenen löd: Till yrkenas förkovran. Och på denna scen samsades vi – gamla aktivisträvar från Palestinagrupperna, någon lokalpolitiker, en salsadansös, ett par protestsångare, en ung streetdansare och många fler. En av dikterna jag läste var den sista Refaat Alareer hann publicera innan staten Israels bomber tog honom: Om jag måste dö / måste du leva…
Och vad som fick mig att sakna din närvaro, vad jag så gärna hade pratat med dig om, är detta: Hela den här kvällen präglades av alliansen mellan två av stadens diasporiska grupper, den palestinska och den chilenska. Samma allians som har varit drivande också i de stödmanifestiationer som hållits i Hörsalsparken. Chilenare som en gång flydde hit, deras barn som fortsätter att vårda bandet mellan Sverige och Chile som del av vad de själva är. I år är det femtio år sedan Pinochets kupp, sjuttiofem år sedan al-Nakba. Gaza bombas värre än någonsin tidigare i historien, men trådar av solidaritet knyts mellan Chile, Sverige och Palestina.
Victor Jaras El derecho de vivir en paz – sjungen till hälften på spanska och till hälften i Cornelis Vreeswijks svenska översättning – var den här kvällen ett ledmotiv för palestiniernas kamp. Precis som proggbandet Kofias Leve Palestina har blivit ledmotiv för varje koloniserat folks kamp. Latinamerikanska danser som salsa (osannolikt framförd till tonerna av Jingle Bells med salsa-beat) och cumbia, parades med dabke. Mitt i förtvivlan över kriget fanns en lekfull kulturrikedom, men helt utan den mångkulturalistiska representationslogik som vi en gång var så kritiska mot. Snarare: syskonskap och gemensam kamp, formulerad på svenska, spanska och arabiska.
Hur svenskt är inte detta? Jag vet att jag nu riskerar att reproducera en milt sagt problematisk exceptionalism som varit central i sentida svenskt nationsskapande. Är internationell solidaritet per definition klätt i blågula färger? Nej. Men samtidigt, kritiken av exceptionalismen får heller inte bli till ursäkt för att ge upp försöken att vara någonting bättre.
Jag ska försöka förklara vad jag menar, när jag säger att det rum i vilket stödkvällen för Palestina ägde rum var ett av de svenskaste jag varit i på länge. För flera år sedan var jag på en middagsbjudning i Stockholm. Jag var en av de yngre gästerna, många av de andra tillhörde en äldre socialdemokratisk elit. Det fick mig att känna mig lite som bjudningens arga anarkist. Jag minns den här middagen som en där fascismens återkomst förmörkade stämningen kring bordet, och det uppstod såriga konflikter kring var skulden för det vi såg ske egentligen låg. Det var absurt, sorgligt, och ett oroande förebud om vad som komma skulle. Men vad jag med värme också minns är ett samtal jag hade med en äldre socialdemokrat som på 1970-talet samarbetat med brasilianare i exil. Vid den tid som Pinochet 1973 störtade Allendes regering, fanns i Chile många brasilianska flyktingar. En del av dem kom tillsammans med andra chilenare till Sverige, och en del av dessa kom att samarbeta med svenska socialdemokrater i stödet för befrielserörelser i portugisiska Afrika. Olof Palme var statsminister, solidaritet med Syd var del av hur Sverige skapade sig själv. Och den solidaritet som sträckte sig från Brasilien och Chile, till Angola, Moçambique, Kap Verde och Guinea-Bissau, kunde ta vägen över Sverige.
Jag vet ju, och du vet att jag vet, att allting inte var rosenrött i 1970-talets Sverige. Jag minns hur du berättade att de försökte lura in dig på verkstadsskola, trots att du klart och tydligt förklarat din intention att så snart som möjligt återuppta dina universitetsstudier. Men du var invandrare, och invandrares plats förväntades vara i industrin. Ni som kom hit på 1970-talet fick, precis som idag, sällan erkännande för den kompetens ni besatt. Och jag vet att Sverige på den tiden var ännu sämre – ja rent av uselt – på att erkänna utländska examina. Många blev, med rätta, bittra.
Men jag minns också hur en väns mor, som på 70-talet arbetade på Invandrarverket som det då hette, berättade: ”Vi var ju stolta över att så många ville komma just till Sverige. Det var det som var den övergripande känslan.” Idag har vi en migrationsminister som ger Migrationsverket i uppdrag att tala illa om Sverige i världen, så att ingen ska vilja komma hit.
Ja, så mycket har hänt i Sverige sedan du lämnade det. Jag hör människor säga: ”Jag känner inte igen mitt land.” Det brukar provocera mig, få mig att tänka: ”Känner du alltså inte igen rasismen förrän den gastar dig rakt i ansiktet? Har du inte lyssnat tidigare?” Men den här kvällen för Palestina påminde mig likväl om vad som växte och vårdades i ett Sverige som ändå hade ambitionen att vara någonting annat och bättre. Och det påminde mig också om att detta Sverige ännu lever, liksom om vem det är som för traditionen vidare.
Inte är det regimen.
Några veckor före Kulturhjälpen hade statsministern framträtt på Pustervik i Göteborg. En ”politisk after work” kallades det visst. Jag minns att du och jag en gång var på Pustervik tillsammans, du hade bjudit med mig dit. En argentinsk tangosångare bosatt i Stockholm uppträdde. Du kände honom från helt andra sammanhang, i det Argentina ni bägge flytt ifrån, men hade inte träffat honom sedan dess. Omar Fernandez, han hade rågblont hår och du sa att hans smeknamn varit El Alemán. Precis som man i Brasilien kallar alla med blont hår, kallade också ni honom för Tysken.
Och Tysken sjöng på Pustervik, och salen var fylld av unga tangofantaster och äldre argentinska befrielsekämpar i exil. Det var vackert.
Nästa gång jag såg El Alemán var det din begravning. Mottagningen efteråt ägde rum i kollektivet där jag bodde, och hans sång intog mitt vardagsrum. Mitt hjärta går fortfarande lite sönder när jag tänker på det.
På samma scen som El Alemán sjöng tango första gången jag hörde honom, stod för några veckor sedan alltså statsministern. Nu skulle regeringens försvar av staten Israel överskugga allt annat. Jag kan undra: vad hade de förväntat sig när de valde Pustervik som scen? Det höll i en halvtimme, sedan avbröts hela evenemanget. Efteråt publicerade statsministern en text på sina sociala medier i vilken han kallade dem som protesterat för gaphalsar och terrorromantiker. De protesterande var, hävdade han, sura för att regeringen fördömt Hamas.
Det var ju trams. Sverige hade nyligen röstat emot en resolution i FN om eldupphör i Gaza, och det var mot det protesterna riktade sig. Men det mest intressanta med inlägget var hur statsministern ställde upp en specifikt svensk demokrati, en svensk demokratisk tradition hotad av dem som på Pustervik protesterade mot regeringens politik.
Vad han mellan raderna sa var: Demokrati är svenskt. Regeringen representerar Sverige. Att resa sin röst mot regeringens politik är därför odemokratiskt. Eftersom det är odemokratiskt är det också osvenskt. Han sa också mellan raderna: Kritik mot Israel är stöd för Hamas. Kritik mot den svenska regeringens hållning är stöd för Hamas. Försvar av palestinska liv är stöd för Hamas.
Denna vår statsminister, som stod på Pusterviks scen av alla ställen. Den som inte känner Göteborg vet kanske inte vad det betyder. Men du vet ju.
Sverige, vad som sker i och med Sverige, ger mig allt oftare andnöd. Men den här kvällen i hantverksföreningens gamla lokal såg jag en båge av solidaritet gå från Chile över Norrköping till Gaza med kärlek. Och jag tänkte: Hur svenskt är inte detta ändå?
Vi har sjungit mycket Leve Palestina nu i det senaste. Och det förbluffar mig att jag inte tidigare känt till sångens historia. Du kommer väl ihåg George, den jovialiske palestinske krögaren på restaurang Silvis i Göteborg? Jag är ganska säker på att George inte minns mig. Jag var bara ytterligare en av alla ungdomar i palestinasjal som hängde på hans restaurang på 1990-talet, som drack öl och någon sällsynt gång lade pengar på en falafel (maten på Silvis var fantastisk, men det upptäckte jag först i ett senare liv, när jag hade aningen mer pengar och drack lite mindre öl). Dessutom var jag alltför blyg för att göra intryck på någon. Men jag minns att du och George var vänner, att han alltid frågade Cecilia hur det var med hennes mor när jag var där med henne.
Jag hade inte tänkt på George på många år – varför skulle jag? Jag kände honom inte – men jag minns honom ändå väl. Efter någon av demonstrationerna i Hörsalsparken blev jag nyfiken på sången Leve Palestina och började söka på internet. Och då dök plötsligt en några år gammal artikel om George upp, om hur han som del av proggbandet Kofia på 1970-talet skrivit den ”för att berätta att vi finns.”
Folket som inte får finnas, säger: Vi finns. Det är inte helt olikt vad urfolken i Brasilien upprepar inför en kolonial regim som hävdar deras insignifikans: Nós existimos.
Jag hade ingen aning.
Artikeln handlade om att sången fått kritik för att vara antisemitisk. Såklart. På demonstration efter demonstration har jag hört drömmen formuleras om ett land från floden till havet, där alla ska kunna leva sida vid sida oavsett religiös tro, oavsett etnisk tillhörighet, oavsett språk. För artikulerandet av den sortens drömmar, och för öppet motstånd mot en sionistisk nationalism som också talar om landet från floden till havet men med helt annan innebörd, sparkades den palestinska föreningen Handala ut från ABF i Norrköping i höstas.
Det skrämmer mig att världen ständigt visar för palestinierna – de i Palestina och de i diasporan – att de inte har rätt att drömma. Det skrämmer mig för att våldet livnär sig på dödade drömmar.
Det är knappast något nytt att anklagelser om antisemitism används för att delegitimera kamp mot samtida kolonialism. Kollektiva trauman lämpar sig så förfärligt väl för politisk exploatering. Det färska traumat från Hamas slakt på civila den 7:e oktober finner sin resonans mot Förintelsens ärvda trauma. Staten Israel använder sig av det skamlöst.
Men de nivåer som exploateringen av antisemitismen nu sker på också här i Sverige, det går utöver allt jag någonsin varit med om. Du hade fnyst om du sett det. Sverigedemokrater går till synagogan för att lägga pannorna i djupa veck och låtsas oroa sig för den eskalerande antisemitismen. Farsen sanktioneras helt av pappersregeringen, och statsministern pekar finger mot den autonoma vänstern i ett försök att rikta bort blickarna från dem han delar politisk säng med. ABF – del av den arbetarrörelse som borde agera opposition men som snarare agerar medlöpare – sparkar ut antisionistiska svenskpalestinier i kylan medan ton efter ton av bomber regnar över Gaza. En ledande opinionsbildare försvarar principen att det är rätt att bomba en förskola om det bland barnen kan tänkas finnas en terrorist. En annan anklagar på Svenska Dagbladets ledarsida Greta Thunberg för att vara ”Hitler” eftersom hon sida vid sida med andra unga klimataktivister – inklusive judiska – uttryckt solidaritet med Gaza. Dödstalen är mer fruktansvärda än för någon annan pågående konflikt i världen, men sörjande svenskpalestinier avkrävs svar på om de verkligen verkligen tar avstånd från Hamas snarare än får frågan om hur de mår.
Ända sedan Hamas attacker har det pågått en strid om vad som är 7:e oktoberslaktens bakgrundshistoria. Är det förintelsen? Eller är det al-Nakba och alla efterföljande år av ockupation, blockad och krig? Ett vet jag, och det är att det oavsett hur många antisemitiska citat som grävs upp och slängs ut som bevis, så var det inte palestinierna som orkestrerade Förintelsen. Antisemitismens spöke är Europas (icke)hantering av sin egen svartaste sida, dess projicering av den på ett folk som varje dag kämpar för sin överlevnad. Människor som, med Georges ord, inte får finnas. Så bekvämt för Europa att de dessutom är araber.
Skammen har gått och gömt sig Gud vet var. Men varje gång som jag hädanefter sjunger Leve Palestina ska jag tänka på George och restaurang Silvis. Och då ska jag också tänka på dig.
Jag sitter och skriver detta, och jag är så trött att jag somnar till framför tangentbordet. Då kommer plötsligt till mig en insikt och ett dåligt samvete. Det var verkligen alltför längesedan jag hälsade på dig. Hur länge sedan var det inte jag åkte ut till ditt boende? Ändå vet jag ju hur svår orörligheten är för dig, en person med sådant vitalt intellekt, med sådant stort behov av att aktivt vara med i sin samtid. Ett boende är ändå ett boende; ett slags undantagsrum för vård och omsorg och inte så mycket mer. Jag måste, tänker jag, hälsa på dig snart. Nej, inte snart, jag ska åka nu direkt. I den beslutsamheten vaknar jag till igen och inser att jag drömt ihop boendet, dig, allting.
Det var verkligen alltför länge sedan jag tog mig till Östra kyrkogården i Göteborg. Förlåt mig Amanda, jag kommer snart. Och jag lovar att ta med mig cachaça, och jag lovar att bjuda fotbollsbrassen också.
Den portugisiska filmkonstnären Filipa César gjorde 2015 en film, Transmission from the Liberated Zones, som handlade om befrielsekampen i Guinea och gerillans kontakter med Sverige i början av 1970-talet. Filmen blandar samtida intervjuer med ett fascinerande arkivmaterial. En ung Birgitta Dahl vandrar i gerillans militärgröna uniform genom en av de befriade zonerna, representant för en socialdemokrati som nog hade sina fel och brister men som tycktes sakna all den ängslighet som präglar dagens sargade arbetarrörelse. Internationell solidaritet. Orden kunde ännu betyda någonting mer, och modigare, än en NATO-ansökan.
Saker växte i denna jordmån, gemenskaper växte i denna jordmån. Och de fortsätter att växa, traditionen förs vidare. Svenska är språket för solidaritet mellan människor av olika bakgrund, olika modersmål, olika historier. Det var det jag såg den här kvällen, konturerna av detta Sverige. Och även om det är ett Sverige som tvingas hålla sig till allt mer undangömda platser – på kattvindarna, i källarna, under asfalten, under jorden – så ska det fortsätta växa.
Jag vet att du också vet det Amanda, och därför saknade jag dig så mycket ikväll. Det var en kväll för solidaritet med Palestina. Men det som försvarades där var inte bara Palestina. Det var också Sverige.
Om jag måste dö
Om jag måste dö
måste du leva
för att berätta min historia
sälja mina saker
köpa en bit tyg
och några snören
(låt den bli vit med lång svans)
så att ett barn, någonstans i Gaza
som möter himlens blick
som väntar på sin pappa som försvann i ett plötsligt sken –
och inte tog farväl av någon
inte ens av sitt kött
inte ens av sig själv –
ser draken, min drake som du gjorde, flygande däruppe
och för ett ögonblick tänker att det är en ängel
som för med sig kärlek
om jag måste dö
låt det föra med sig hopp
låt det bli en saga
Refaat Alareer 2023, översättning Patricia Lorenzoni