Härom veckan föll domen mot Shervin Hajipour, vars sång Barāye fick ett enormt genomslag under de feministiska revolter som följde på dödandet av Jina Mahsa Amini i september 2022. Den islamska revolutionsdomstolen – som denna systembevarande domstol kallar sig – dömde Hajipour till tre år och åtta månaders fängelse samt till två års utreseförbud. Genom sin sång sägs han ha ägnat sig åt ”regimkritisk propaganda” och ”uppvigling”. I jämförelse med många andra oppositionella kommer dock Hajipour förhållandevis lindrigt undan. I Sverige må upproren i Iran sedan länge hamnat i medieskugga, men domarna – inklusive dödsdomar – fortsätter att falla mot såväl demonstranter som kulturarbetare och intellektuella.
Konsten, säger Stefan Jonsson, är i insisterandet på sin egen frihet sammanvävd med det demokratiska livet. I ett tal på Konstakademiens högtidssammankomst tidigare i år använde han Shervin Hajipours Barāye som exempel på hur konsten griper in i världen.
Barāye släpptes mindre än två veckor efter Aminis död, och mitt under de omfattande protester vilka till paroll tog sig det ursprungligen kurdiska slagordet kvinna – liv – frihet: jin – jiyan – azadî, eller på farsi zan – zendegi – āzādi. Texten utgår från tjugonio twitterposter som alla innehåller ordet barāye; ”för” eller ”på grund av”. Genom ett montage av vitt skilda motiv för att protestera, gestaltade Shervin Hajipour ett förtvivlat kollektiv och dess både djärva och blygsamma drömmar om ett helt annat slags liv än det som regimen i Iran möjliggör.
Vid sitt tal sa Jonsson om konsten att den
… ger åt livet och världen en form eller gestalt, ett förkroppsligande, en synlighet eller stämning, en materialiserad mening eller innebörd, ett sken, som placerar verkligheten – det hårda nuet genomdränkt av förtryck – mot en horisont av möjligheter.
När Hajipour publicerade Barāye på sin Instagram fick den över fyrtio miljoner visningar på mindre än två dagar. Därefter greps han och tvingades av regimen att avpublicera sången. Men den hade redan fått spridning. Unga människor sjöng den i skolorna, på universiteten, på gatorna. Den spreds på Youtube, med och utan textning till andra språk. Den dök upp i coverversioner runt om i världen. Den internationella uppmärksamheten bidrog förmodligen till att Hajipour efter mindre än en vecka släpptes mot borgen.
När han nu blivit dömd, är det intressantaste med domen kanske inte längden på fängelsestraffet. Snarare hur, när det är uppenbart att verket självt inte går att stoppa, regimen anmodar konstnären att tala. Iranska människorättsgrupper i diasporan berättar att domen, utöver fängelsestraffet, också kräver att Hajipour ska komponera musik om USAs brott mot de mänskliga rättigheterna och publicera den på sina sociala medier. Han ska vidare på sina sociala medier publicera information både om dessa brott och om den islamska revolutionens enastående bedrifter. Han ska delta i kurser om uppförande och om konst. Och slutligen, han ska skriva trettiosidiga uppsatser om vardera av domstolen två valda böcker som behandlar kvinnans plats i islam. Dessa uppsatser ska han publicera på sina sociala medier.
En dom som är ett enda stort erkännande av konstens kraft, och av det fåfängliga i att försöka tvinga den till tystnad. Domstolen riktar istället in sig på att ta Hajipours röst i bruk, och försöker därigenom grumla de utopiska möjlighetshorisonter Barāye bidrog till att öppna – om inte annat, så genom förödmjukelsen.
I Sverige fortsätter utvisningarna av iranska oppositionella. Den 8:e mars skrev Kurdo Baksi i DN om poeten och feministen Nahid Hosseini, den kurdiska människorättsaktivisten Narges Hashemi och journalisten och människorättsaktivisten Mina Ghazakhi som alla av Migrationsverket fått utvisningsbeslut till Iran. Hajipour skrev en sång och fick för det över tre års fängelse. Hosseini, Hashemi och Ghazakhi är alla i Iran välkända i sin politiska aktivism. Och ändå hävdar Migrationsverket att de inte kunnat göra hotbilden mot sina personer sannolik. Även Författarförbundet har uppmärksammat fallen.
”Det är väl ingen som vill lämna sitt land om hen inte måste”, säger en ung person otåligt till Migrationsverkets handläggare i en av många asylutredningar jag läser. Personen fick avslag, bland annat med hänvisning till att hen själv uttryckt att hen inte velat lämna sitt land. En del av oss har fostrats till att ta ett stort mått av trygghet för given. Bland de tjugonio twitterposter Shervin Hajipour använder i sin sång, är det en strof jag återkommer till om och om igen: barāye hasrat-e yek zendegi-ye ma'mūli. Ungefär: för längtan efter att få leva ett vanligt liv. Zendegi ma'mūli. I det permanentande undantaget öppnar sig vanligheten som utopisk horisont.