Jag börjar på ett, byter till ett annat, fastnar, försöker med ett tredje. Jag lever mitt liv rätt mycket på tre språk. När jag misslyckas med att hitta orden ligger det nära till hands att tro att det handlar om språket.
Det handlar inte om språket.
Jag har försökt samla mina känslor efter det brasilianska valet. Göra dem begripliga för mig själv. Jag har fastnat, igen och igen, vid denna siffra: 72 %.
72 % är den fascistiske presidentkandidaten Jair Messias Bolsonaros resultat i det som under en kort men formativ period av mitt liv var min hemstad, en medelstor stad i den brasilianska södern. 72 %. Det är inte så att jag inte kan föreställa mig det. Kanske är problemet just att jag alltför väl kan föreställa mig det. Jag känner den vita chauvinismen, den maligna maskuliniteten, föraktet för de fattiga i denna relativt välmående landsända alltför väl.
Och ändå.
72%.
Jag vet inte hur många utanför Brasilien som inser magnituden av det hat och den aggression som pumpas ut av mannen som kan komma att bli landets nästa president. På sätt och vis kan jag fortfarande inte tro på det själv. Länge skyddade jag mig själv. Jag läste om hans olika uttalanden, men tittade inte på klippen. Jag ville inte ha rörliga bilder.
Den senaste veckan har jag inte kunnat sluta titta.
Och mellan klippen med Bolsonaro själv, med hans politiska kompisar, eller med hans söner så manifest stolta över att ha fostrats av en man som hellre ser dem döda än att de skulle komma ut som homosexuella – mellan de klippen: rapporter om trakasserier, överfall, misshandel och mord över hela Brasilien utfört av Bolsonaros anhängare.
De känner sig berättigade. De känner att deras tid är nu.
Fascismen är ett månghövdat monster. Det talar med många munnar, och de flesta av munnarna lindar in sitt budskap i ett tunt lager anständighet. När allt kommer omkring vill man inte riskera att skrämma iväg alltför många väljare. När allt kommer omkring lever vi i en tid när demokratin är (var?) global konsensus.
Men inte i Brasilien. Här bekymrar man sig inte om borsta blodet av tänderna. Nej, låt oss tala öppet om att tortera socialister, döda homosexuella, våldta kvinnor och placera skjutvapen i varenda jordägares hem (som om vapnen inte redan fanns där). Och vad de indigena samhällena, quilombolas och de jordlösa bönderna beträffar – inte en kvadratcentimeter mark.
När europeiska politiker försvarar ett system som dödar migranter vid och innanför dess gränser, gör de det ofta i humanitetens namn. Vi må hata deras hyckleri. Men så länge det åtminstone finns kvar ett hyckleri, har vi något att ta tag i. Vi kan vända de fina orden mot dem som har mage att använda dem för att rättfärdiga våld.
Men detta: en presidentkandidat som öppet försvarar folkmord, tortyr och politiskt mord – och likväl belönas han vid valurnorna. Vad finns det att hålla tag i?
Aldrig har jag varit så rädd.
Den lilla strimma hopp som ännu lyser, ligger i att fascismen inte triumferade i första valomgången. Det blir en andra valomgång. Det finns fortfarande en liten chans att vi kommer att vakna upp den 29 oktober till ett Brasilien som inte helt fallit i fascismens händer.
Och jag ber till de heliga jungfrurnas och de heliga mödrarnas hela gemenskap, att Brasilien ska fortsätta tro att en annan demokrati är möjlig. För utan rätt att rösta i detta land som är mitt andra hem, tycks böner vara det enda jag har kvar.
Foto: Yuri Salvador